Konstnären Rune Hagberg, Härnösand, har avlidit vid 90 års ålder, han var under mer sex decennier en uppmärksammad konstnär med en egen säregen stil, dock så långt man kan komma från den samtidskonst som alltför ofta består av att ställa ut ratade föremål från skroten. Jag bodde hos Rune och hans hustru Brita under ett gymnasieår sedan jag varit sommarvikarie på Västernorrlands Allehanda.
Rune arbetade som dövstumslärare och hävdade att han fångats av skolans teckenspråk i sin konst, som också var inspirerad av zenbuddistisk kalligrafi. Han tog med mig på debatter om modern konst där han deltog, bland annat hos den dynamiske Stig-Åke Stålnacke på Örnsköldsviks konsthall (sedermera konstrecensent i Arbetet).
Rune Hagbergs konstnärsvänner från hemtrakten var extremt färgsprakande, Bengt Lindström som emigrerade till Frankrike och den yngre Bengt Åberg i Sundsvall. Detta medan Rune tecknade i svart tusch för att på 1980-talet övergå till oändliga variationer av vita insnörda pappersrullar, en stil jag kände mig undrande inför men Rune livfullt försvarade när jag för en handfull år sedan besökte honom i Härnösand.
En runa av Carl-Johan Malmberg publiceras i dagens SvD Kultur, sid 26.
