Lissabon är verkligen en bedagad skönhet, alltför fattigt för att ha hunnit riva gamla vackra hus. Hyresregleringen har gjort att många äldre ensamstående sitter kvar i stora, centrala och mycket billiga våningar. Känns problemet igen från Stockholm ?
Jag såg flera andra centrala igenbommade hus som det inte lönar sig att renovera eftersom det på grund av hyresregleringen inte går att få lönsamhet på dem.
Ägnade helgen åt konsten, besök först på Museu do Oriente nere i hamnen som hade en separatutställning av konst och affischer från kinesiska kulturrevolutionen.
Förhärligandet av Mao tog sig groteska uttryck, skrattretande bilder. Skänkte en tanke till de många ”intellektuella” frälsta samtida studenterna i Lund som gav sig hän åt avgudadyrkan, många av dem senare på framstående poster i samhället. De skyller på ungdomligt oförstånd trots att de redan var välutbildade akademiker.
När jag var utsänd från DN efter nejlikerevolutionen 1974 hade ett maoistiskt parti till och med blivit invalt i det nya portugisiska parlamentet, regeringen leddes ett tag av en kommunist.
Nästa dag på Calouste Gulbenkians konstmuseum. Han var en armenisk jude som avled 86 år gammal i Lissabon 1955 dit han kommit på flykt undan nazism och fascism. Barnlös skänkte han hela sin enorma konstsamling till portugisiska folket som då levde i Salazars diktatur. Gulbenkian var en av Mellanösterns ledande oljeinvesterare och kallades ”Mr Five Percent” sedan han lyckats skaffa en andel i BP:s oljeutvinning i nuvarande Irak.
Utan dessa stormrika affärsmän hade vi sannolikt gått miste om många av dagens finaste konstmuséer – exempelvis osthandlaren Knud W Jensens Louisiana söder om Helsingör, finansmannen Ernst Thiels på Djurgården i Stockholm, Amos Anderssons i Helsingfors, skeppsredaren bakom Astrup Fearnley-muséet i Oslo och många, många fler världen över.
div { margin-top: 1em; } #google_ads_div_wpcom_below_post_adsafe_ad_container { display: block !important; }
]]>
