Vad ska man riktigt tycka om den annalkande klimatkatastrofen?
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Man kunde ju börja med att förneka den. Det gör många. Det rör sig om naturliga fluktuationer, det är inte alls människans fel! Klimatet har ju alltid varierat.
Tyvärr förfaller den möjligheten för egen del. Jag är naturvetenskapligt lagd, och finner det högst osannolikt att människan vore oskyldig till de allt extremare avvikelserna i vädret och till den uppvärmning som pågår.
Man kunde kanske hoppas att tekniken löser de problem den själv skapat? Så har det ju gått hittills. Freonerna skapar inga ozonhål längre, och Mellaneuropas skog trivs trots skogsdöden som det bölades om på 1980-talet.
Tyvärr är det inte mycket till utväg för mig, det heller. Vad koldioxidutsläpp beträffar är analogin till freonförbudet och begränsningen av svavelutsläpp ännu inte ens uppfunna. Och klimatrapporterna talar om oåterkalleliga förändringar om inte vi ändrar oss, nu bums.
Helvete helvete. Vad ska man då göra? Eller vad ska just jag göra?
Flygande miljöbov. Jag kunde kanske döva mitt samvete med vad jag redan gjort. Jag äter kött typ en gång var tredje månad, annars blir det vegetariskt eller vegant, plus en och annan fisk. Duktig pojke! Fast jag möts av allehanda kritik för det. Fiskodlingar smutsar ned, visste du det, Kaj? Avokador konsumerar massor av vatten, och importeras långa vägar – åsamkandes stora mängder CO2-utsläpp. Du är inte ett dugg bättre, Kaj!
Samvetet dövas också då det gäller bilismen. Jag har inte haft bil på flera år. Bor centralt i München, använder tåg, cykel eller apostlahästar. Duktig pojke, igen! Fast kritiken haglar ändå. Enkelt för dig att säga, som bor centralt till skyhöga kostnader. Alla kan inte bo så. Bor man avsides måste man ha bil.
Sant är det ju att köttkonsumtionen och bilismen är de globalt sett största miljöbovarna. Men jag är busig på ett etter värre sätt: Jag flyger. I affärer och privat. Och även om flygtrafiken totalt sett inte grisar ner lika mycket som köttätande och bilism, beror det bara på att det är relativt färre som flyger jämfört med dem som äter kött och kör bil. Per person räknat är vi som flyger betydligt större miljöbovar. För en semesterresa till Sri Lanka (dit far jag över nyår, ett varmt återseende efter förra resan dit nyåret 1984–85) motsvarar sisådär ett års köttätande.
Grötresa till Albanien. Där står jag med min i Indiska oceanen tvättade hals. Måste jag nu nödvändigtvis räka omkring i Asien på fritiden? Nej, det måste jag inte, men nu stöter jag på kompakt motstånd av min egen karaktär. Jag har omfostrat mig själv på de andra punkterna. Mat utan kött räknades förr inte som mat, och bilen var en central del av identiteten. Så ej längre, och vackert så.
Men om jag inte ska få resa längre, då rämnar fundamentet. Jag åkte grötresor när jag var i lekskolan; för varje äten sked gröt lät min mor mig åka till nästa punkt i Det Bästas Stora Världsatlas. Med påföljden att jag ville till Albanien (på 1960-talet) när dagistanten bad oss berätta om vår drömresa, medan de andra valde Åland med Viking Line. Ett betydligt miljövänligare val.
Fundamentet rämnar också på andra plan. Jag reser som en skottspole även i yrket, det hör till mina arbetsuppgifter. Jag bor inte längre i Finland, med påföljden att jag själv och mina barn släpper ut rikliga mängder koldioxid då vi hälsar på i hemlandet. Vilket vi gör ofta.
Dessvärre hjälper inget i detta resonemang vare sig miljön eller samvetet. Jag tror vi nått kärnan i människans destruktiva väsen. Vår art är uppbyggd för att roffa åt sig, så mycket det går, fast gärna så att man kan rättfärdiga sig inför sina artfränder. Och helst så att orsakssambandet är avlägset, mellan de egna handlingarna och deras följder. På vilket isflak sitter den isbjörn som inte svälter ihjäl om jag låter bli att fara till Sri Lanka? Vem är den bangladeshiska bonde jag låter bli att översvämma? Ingendera behöver jag se i ögonen.
Bekvämare för mig är det då att hänvisa till Alla Andra. De flyger nämligen också, somliga rentav mer än jag. Och ekonomin skulle ju bryta ihop utan oss ingenjörer och ekonomer som pendlar i atmosfären. Vi jobbar i vårt anletes svett, för att skapa möjligheter för oss själva och våra barn. Möjligheter till ett bättre liv, där man kan fara på solsemester till södern och njuta av sitt arbetes frukter.
Vi ses under palmen, för vattnet stiger ännu inte på en stund.
