För tre år sedan, då jag ännu bodde i Stockholm, inbjöds jag att träffa ägarna till Benjamin Maatilatori i Kausala (140 km norr om Helsingfors).
Ismos farfar Benjamin hade en svingård i Mankala, och beslöt att sätta upp ett torg för att sälja kött direkt till lokala kunder. Många år senare köpte hans sonson Ismo, idag 54, gården, och för tjugo år sedan startade han och hans partner Eila den första butiken i Kausala.
Den växte småningom, då även andra lantbrukare hämtade dit sina varor till försäljning. Småningom öppnade de en butik till, Heinolan Heili. De jobbade hårt och framgångsrikt de följande sjutton åren med sina två välbesökta butiker och sina 700 lyckliga prisbelönta grisar på gården.
Men den ekonomiska svackan drabbade dem hårt för några år sedan. För första gången minskade resultatet, och de fick seriösa bekymmer. Men när det blir tufft, ger riktiga entreprenörer inte upp. Vad annat kunde de göra – med hela sin tillvaro förankrad i gården, butikerna, de anställda, och de övriga 120 lantbrukarna som varje vecka levererar produkter?
Problemen drabbade dem hårt både mentalt och ekonomiskt. Banken var föga förstående. En lösning måste hittas, också om väggarna kröp närmare.
Inte bara pengar. För tre år sedan träffade jag ägarna för att se vad som kunde göras. Kan du föreställa dig en finsk-brittisk bankir (ett hatord!) anlända från Stockholm med noll erfarenhet av att äga en lantgård och driva två lokala lantbruksbutiker? Jag fann ett företag med en omsättning på 2 miljoner euro och 24 bekymrade ägare och anställda, och de ställde sig tveksamt till mig!
Att driva ditt eget lilla företag handlar aldrig enbart om pengar. Det handlar om att se till att familjen gör det den borde göra. Det handlar om att lösa dagliga problem. Om att reagera och göra små ändringar.
Men när det går riktigt illa räcker det inte med små ändringar. Så före mötet gjorde jag tre saker. Jag besökte lantbruksaffärer i Stockholm, gjorde research på liknande små verksamheter i Storbritannien, USA, norra Italien och Tyskland. Jag träffade deras bokförare, och gick igenom siffrorna. Och slutligen talade jag med de anställda och besökte de två butikerna.
Sedan skrev jag ett sammandrag med förslag för ägarna att tänka igenom. Mina viktigaste slutsatser var att alla de små förändringarna hade genererat en massa aktiviteter de verkligen inte hade behov av.
De två butikerna hade till exempel kunder på veckosluten och under semesterperioden, men svag försäljning vanliga vardagar.
En diskussion inleddes. Ismo och Eila klargjorde att de inte ville avskeda personal, och att de också var tvungna att fundera på att gå i pension en dag. Som ägare hade de aldrig tagit ut full lön, och det var tungt att jobba sju dagar i veckan med glesa semesteravbrott.
Kortsynta banker. Det tog nästan 18 månader och en massa möten att utarbeta en slutlig strategi. Under processen blev jag också minoritetsaktieägare, för jag var så imponerad av deras business. De hade inte råd att betala mig, men jag ville vara en del av deras företag.
I slutändan sålde vi ut en köttförädlingsfabrik, ett slakteri, och beslöt öppna en tredje butik i Lahtis. Vi räknade med att kunna göra detta med en modest investering och med
existerande personal.
Men bara att hyra butiksutrymme i Lahtis tog över ett år. Vi tampades med storfastighetsägare med hutlösa hyreskrav, som hellre lät utrymmen stå tomma i åratal än att släppa fram potentiellt bra butiker.
De stora pensionsfonderna och bankerna får skämmas över sin kortsynthet. Lyckligtvis kände jag fastighetsföretaget Citycon, som förhandlade rättvist, och slöt ett hyggligt avtal.
Vi öppnade butiken för några månader sedan i köpcentret Trio i Lahtis centrum. Vi omorganiserade personalen så att den effektivare kunde fördela arbetet mellan köttstyckning och försäljning i butikerna.
Det var underbart att se hur de anställdas attityder övergick från ängslan till entusiasm. Vi håller nu på att ta över en liten restaurang i Heinolan Heili, och har en del hemliga planer också för nästa år.
Entreprenörer som Ismo och Eila – och de lantbrukare som levererar produkterna vi säljer – dessa är ryggraden i den finska ekonomin.
De utgör en tjänste- och produktionssektor som betalar våra skatter och ger folk jobb. Det har varit en underbar upplevelse att arbeta med den här utmaningen tillsammans med riktiga entreprenörer. Det klår finans och banking med flera… svinlängder.
