Diamanter härstammar visserligen från kol. Men knappast på det sätt som mången föreställer sig.
De första kända diamanterna, det hårdaste naturliga materialet, utvanns som religiösa ikoner i Indien. Men det dröjde ända tills 1456, när Louis de Berqueur upptäckte hur diamanter kunde slipas, innan intresset på allvar vaknade för denna sten.
Ordet diamant kommer från grekiskans adamas, som betyder ’den oövervinnerliga’. Vi känner alla till att diamanter är en sorts kol som har pressats ihop under extremt höga tryck och temperaturer.
Hårda fakta. Nästan varje diamant vars ålder har daterats formades under prekambrium, alltså tiden från jordens bildande (cirka 4 600 miljoner år sedan) tills kambrium (542–488 miljoner år sedan). Markplantor började uppträda för 450 miljoner år sedan – nästan 100 miljoner år efter bildandet av nästan alla jordens naturliga diamanter.
Hur kan då diamanterna vara mycket äldre än jordens tidigaste växter (råmaterialet för kol)?
Förklaringen är enkel: även om det ämne (bränsle) som i vardagen betecknas ’kol’ innehåller en hög andel av grundämnet kol (cirka 50 procent av vikten och 70 procent av volymen) så uppstår ofta en begreppsförvirring. På de flesta andra språk har grundämnet och bränslet nämligen olika namn, exempelvis carbon respektive coal.
Källan till diamanter är rent kol (grafit) som fångats i jordens inre då jorden bildades, skriver geologen Hobart M. King på geology.com. Den orena sortens kol (bränsle) är däremot en sedimentär sten som bildas av en blandning av döda växter och andra organiska material som deponerats vid jordytan.
Stenkoll. Diamanter bildas djupt i jordmanteln ur rent kol, alltså grafit, som kristalliserats under extremt högt tryck och värme i en magma bestående av bergarten kimberlit. Vid underjordiska vulkanutbrott sveper lavan sedan diamanterna genom sprickor upp mot jordytan. Det måste gå fort, annars omvandlas diamanterna till värdelös grafit.
Då lavan svalnar nära jordskorpan förstenas den igen. Och inuti dessa kimberlitberg finns diamanterna inkapslade i mörkret, i väntan på att brytas kommersiellt, möjligen under slavaktiga förhållanden.
Diamanter kan också skapas vid meteoritnedslag, då det uppstår tillräcklig värme och tryck för att skapa mikrodiamanter.
De flesta diamanter finns i Afrika. Någon lycklig mineraljägare har också funnit intressanta små korn i Finland och Sverige, bland annat genom att vaska omkring i bäckar i Tornedalen.
De bästa ställena att leta är nära kanterna av gammal och tjock kontinental jordskorpa. Under de senaste decennierna har flera små fynd rapporterats från Finland, men ännu verkar inget lönsamt att bryta industriellt. Kanske vi lika gärna kan leva utan diamantfeber i Norden.
text: Torsten Fagerholm
