Kubaner saknar politisk och ekonomisk frihet, men de sociala och kulturella rättigheterna är bättre än på flera håll. Forum gör en resa genom kontrasternas rike där salsan pulserar och samma militärregim styrt sedan 1959.
Vi susar fram genom Havanna i baksätet på en rödvit Chevrolet från 1957 med sex cylindrar och originalmotor. Familjeklenoden är värd 20 000 konvertibla pesos, vilket motsvarar hundra årslöner.
”Detta är Barrio Chino, Chinatown. Knappt några kineser finns kvar. De flydde till USA efter revolutionen då Fidel uttalade ordet socialismo”, säger chauffören Héctor på bruten engelska.
Kuba är en unik smältdegel. I fasaderna och människornas anleten kan man spåra kolonialmakter och före detta slavar.
På sent 1800-tal flydde 5 000 kineser undan diskriminationen i USA till Kuba. Politiskt kaos i Kina skapade en andra flyttvåg under tidigt 1900-tal. Kineserna lämnade prompt ön 1959. Trots ihärdiga försök har regeringen inte lyckats locka dem tillbaka. Få attraheras av ett land där regeringen blundar för sina misstag och döljer dem bakom propaganda. Man skyr privat ägande och utpekar företagsamma individer som syndabockar för politiska tillkortakommanden. Då klyftan mellan ideologi och verklighet blir för stor skyller man på mellanhänder eller spekulanter – driftiga individer som tvingats till den svarta marknaden på grund av regeringens egen politik.
Över en miljon kubaner har flytt ön sedan 1959 i jakt på politiska och ekonomiska alternativ.Tack vare exilkubanerna erhåller släktingar oräkneliga mängder inofficiellt bistånd. Det skapar tudelning: ”Si no tienes fé, no tienes salvacion.” Ordleken drar likhetstecken mellan religiös tro och en familj bosatt utomlands – bägge utgör en räddning.
”Tack vare släktingar har vi skaffat fram reservdelar från USA. De flesta har tvingats byta till billiga kinesiska dieselmotorer för länge sedan”, säger Héctor, och skakar på huvudet då grannbilen spyr ut ett svart avgasmoln, svavelluktande venezuelanskt bränsle.
Havanna är i toppen bland heta resmål år 2014, enligt Tripadvisors webbanalys. Vad är det hos Kuba som fascinerar och upprör?
Vi stannar vid Plaza de la Revolución, där Fidel Castro höll maratontal, gäckade sina motståndare och befäste landets position som symbol för Latinamerikanska vänstern och kampen mot imperialism.
”Han kunde snacka på i sju timmar. Lillebror Raúl talar mindre. Det är bättre så”, flinar Héctor.
Många kubaner kritiserar regeringen genom humor. I likhet med Östtyskland tillämpas en sorts angivarsystem, CDR. Nästan alla kubaner är medlemmar. I varje kvarter fungerar revolutionens ”ögon och öron”. CDR har ett kluvet ansikte: man ordnar lokala festivaler, vaccinationskampanjer och återvinningsprojekt, men samtidigt spionerar folk på sina grannar och hjälper regeringen att rensa ut oliktänkare ur varje hem.
Läs texten i sin helhet i pappersversionen av Forum 1_2014.
Torsten Fagerholm text och bild
