Vi ser på dagens tekniska utveckling genom ett par allmogesolbrillor gjorda av pärtor och mossa. Vi konstaterar att man inte ser ett skit genom dem. Vilket är lika så bra.
Saliven Gustavsson
går sönder av ilska för att saker går sönder.
För alldeles hemskt jävla sur är ju vad man blir. Teknologins gigantiska framsteg som skulle göra allt – likt legendariske Sexmiljonerdollarsmannen (TV-hjälte på 1970-talet, spädbarn!) bättre, starkare, snabbare – är inget annat än en gigantisk bluff som med hjälp av gigantisk marknadsföring, media- och mentalmanipulation har fått hela världen att ta en så pass häv tripp att den knappast någonsin landar.
Bluff är nog ett för milt uttryck. Ett nesligt, lumpet, elakt och smutsigt brott är väl det man borde kalla Big Technos verksamhet, egentligen det perfekta brottet, eftersom allt sker fullständigt lagligt och tillika med myndigheternas och makthavarnas honungsdrypande välsignelse.
Små busar och lurendrejare – operatörerna på de allra lägsta stegpinnarna – är nämligen lätta att hålla ordning på och bestraffa. Men längre uppåt längs stegen minskar kontrollen och på toppen är skillnaden mellan lagliga och kriminella handlingar samt pengar närmast obefintlig. Världens största marknad knarkhandeln funkar så; polisen slår synligt till mot smålangare och politikerna slår sig för bröstet och säger att de nog tammetusan rensar upp i betongdjungeln. Men fem minuter efter razzian är affärerna på hörnet igång igen. Cheferna är däremot tämligen fridlysta, untouchables, för på det planet har man rätta kompisar och där är pengarna så rena att de doftar härligt nybykade.
Det samma gäller för Big Techno som har lyckats göra sig totalt fri från kvalitetsansvar. Vore deras vackra floskler om bättre teknik sanna, skulle det ju så här enligt gråbrödernas ambulerande folkskolas kurs i logik betyda, att hushållsapparater, motorer, byggnader, strukturer … vore som Sexmiljonaren; bättre, starkare, snabbare och framför allt – det viktigaste kriteriet för all verksamhet i dag – mer ekologiska.
Icke, sa Nicke Lönnqvist. Givetvis finns kunskaperna för de är inte nya. Forna dagars designer och byggare av vad som helst resonerade ”det här huset eller den här bilen ska hålla tusen år” och det var garantin för en bra produkt. Men en produkt som håller är bad for business så det gäller att bygga en grej som går sönder dagen efter att garantin löper ut. Till saken hör, att kunden inte ska kunna fixa den själv och en reparation bör kosta mer än att köpa en ny likadan. Detta är laglig affärsverksamhet!
Den kassa kvaliteten på dagens grejor får världens elektroniska skrotberg att växa högre än K2. Big Techno struntar i detta för vinstmaximering och girighet anses som tecken på framgång. Vi stackars ömfotingar som inte vågar/klarar av att lämna civilisationen, är således offer för den här politiskt välsignade kriminaliteten. Däremot uppmanas vi nog från alla håll att leva så ekologiskt som möjligt; minska våra kolfotspår, inte flyga till Kanarie-holmarna, inte äta kött, inte bada vedbastu …
Ha! Mitt favoritexempel är förstås 2-taktsutombordarna som belades med saluförbud av EU 2006, då någon fiffikus som knappast själv körde båt, räknade ut att 4-taktarna var renare. Hm, kanske det, men åtminstone för söndagsfiskare är skillnaden marginell. Skillnaden är däremot att en förmånlig 2-taktare från 1980-talet fräser på med ringa skötsel än i dag, medan 4-taktarna som påtvingades folk är dyra, väger som samvetet efter ett hävare veckoslut, har en massa komplicerad teknik … och håller till äventyrs i fem år! Ekologiskt ..?
Det lackar mot val – som det ju alltid någonstans lackar – så det blir spännande att se om något seriöst parti antar utmaningen att sätta pli på Big Techno. Jag törs tvivla.
