Italien är kulturens vagga i Europa och samtidigt det mörka molnet på den europeiska himlen med en statsskuld som får Finlands skuld att blekna. Landet har en utflyttning av rang, samtidigt som det föds allt färre barn. Om vi tar i beaktande att italienarna har en förkärlek för populism och är Europas tredje största ekonomi står det klart att vi kan oroa oss om vart Italien är på väg.
Marina Nygård är grundare av Facebookgruppen Fyrkista – jämställd ekonomi i Svenskfinland.
Jag har länge varit fascinerad av Italien och har varit både turist och invånare i landet. Jag bodde i Italien under La crisi. Det var 2008 och varje dag pratades det i nyheterna om ”spread”, och vanliga italienare hade absurt nog hyfsat bra koll på hur dyrt det var för italienska staten att låna pengar och var medvetna om att en stor misstro mot den italienska ekonomin rådde, samtidigt som man gärna skyllde allt på tyskarna. Merkel var synonym för tyskt maktmissbruk.
Jag noterade att när det år 2005 fanns fem bensinstationer på motorvägen där jag rörde mig, fanns det år 2008 bara två. Butiker och restauranger gick i konkurs. Min japanska 33-åriga kollega, gift med en italienare, talade längtansfullt om bebisar, men suckade samtidigt att det är omöjligt: de har inte råd och ingen av dem har fast anställning. En annan kollega betalade mer i dagvårdsavgift än hon fick i lön för sitt heltidsjobb. En bekant fick en Louis Vuitton väska som lön: det var billigare för arbetsgivaren att ge en gåva i stället för lön som skulle beskattas och dessutom var hon inte ens officiellt anställd. Hon var 38 år gammal och arbetsgivaren hade svurit på att aldrig anställa kvinnor i fertil ålder. På en bar i de sydligare delarna av landet presenterades jag för en person i 25-årsåldern som hade flyttat bort för att få jobb. När jag frågade mera berättade han som om det var det mest naturliga i världen att han flyttat till Milano för att jobba som drogförsäljare.
Svartjobb i tomatodlingen. Med skräckblandad förtjusning iakttog jag samhället som jag betraktade som mitt hem. Jag ingick i ett sammanhang i en av de regioner som är allra fattigast i landet, där man respekterade militären som en upprätthållare av ordning och en rättvis arbetsgivare, om än döden var ständigt närvarande. Statistiken var tydlig: det var främst unga syditalienare i familjebildande ålder som dog i tjänst. Strukturerna syntes tydligt under julen: då sammanstrålade de unga vid den lokala baren: drogförsäljarna, de arbetslösa, de som flyttat utomlands, de som studerade på universitetet i Bologna och via Skype de som tjänstgjorde i Afghanistan. Vissa romantiserade Mussolini, visst var han en galning, men nog fungerade ju allt bättre under hans tid. Mycket romantiserade jag själv också. Jag åt söndagslunch hemma hos en relativt förmögen och strävsam företagarfamilj som odlade tomater. Sju år senare läser jag en artikel i Helsingin Sanomats månadsbilaga om tomatodling i samma trakter, hur företagarna tvingar invandrare att arbeta under slavliknande förhållande och jag börjar granska mina egna minnen mera kritiskt. Det var lätt att blunda för oegentligheter, svartjobb var ju mera regel än undantag.
När jag några år senare reser tillbaka till Italien är det som turist. Jag väljer ut små hotell på landsbygden, jag söker det genuina. Det är lugnt, alltför lugnt. Hotellen ekar tomma och ägarna har tid att tala med mig. De talar om hur det bara går neråt, allt blir dyrare hela tiden, skatterna stiger och turisterna och italienarna spenderar inte tillräckligt. Till politikerna sätter de ingen tilltro, förutom kanske till uppstickarna, de där som pratar klarspråk och lovar förändring, snabbt. De är nöjda med Salvini, han väcker hopp. Några veckor senare är nästa regeringskris ett faktum, men italienarna kämpar vidare. Förutom de som packar sina väskor och styr stegen norrut. För barnens skull.
