Välvilliga säljare är svåra att hitta.
Du stiger ut från flygplatsen i ett främmande land. Du kan inte språket flytande och saknar lokalkännedom. Det finns en skylt som säger åt vilket håll du ska ta dig för att komma till stadskärnan. Ett lätt byte för lurendrejare. Om du nu hoppar in i en taxibil på måfå kan det hända att du tvingas betala överpris. Om du har tur ser du en mätare, då är priset transparent. Men om mätaren tickar på i en rasande fart, mycket snabbare än du räknat med – vad gör du då? Att stanna bilen halvvägs och beställa en ny skjuts till stan kan kännas otänkbart. En likadan psykologisk inlåsningseffekt hittar du på placeringsmarknaden. Har man väl valt att lita på en bank är det lätt att slentrianmässigt fortsätta sparandet, oavsett priset.
Det är säkert det som gör att så många finländare sitter med dyra, dåliga fonder. Det tar emot att lösa in fondandelarna och betala diverse provisionsavgifter och möjlig vinstskatt. Samtidigt viskar det dåliga samvetstrollet att det kan vara en dålig affär. Rädslan för att göra fel får många att hålla kvar de dyra fonderna. Men då lönar det sig att minnas att man i något skede ändå måste betala avgifterna, det är inte så stor skillnad när man gör det, så länge som man inte gör det alltför ofta. Att erkänna misstag är en viktig del av placerande. Inlåsningseffekten ska inte avskräcka en från att byta till ett bättre alternativ.
Konkurrensen är nästan mördande i fondbranschen. I flera årtionden har forskarvärlden drivit en upplysningskampanj om fördelen med billiga indexfonder, men trots det litar finländska konsumenter mest på sin personliga rådgivare på banken. Ofta är det dessutom rådgivaren som välvilligt kallar in till ett möte. Redan här borde varningsklockorna ringa. Det är knappast välvillighet som driver banken, det handlar om att sälja fler produkter till dig som kund.
Men alla råd är inte dyra. Om pengarna ligger på brukskontot eller går till onödig konsumtion kan rådgivarens uppmaning till månatligt sparande vara oerhört värdefull. Kanske inte det bästa alternativet, men mycket bättre än utgångsläget. Bättre att spara på något sätt än att inte spara alls, även om det i slutändan är bankdirektören som kan glädjas på sin yacht.
Ett särdrag med pengar är att många vill överlista systemet. När det kommer nya innovationer som låter spännande finns det alltid en viss grupp människor som hoppar på tåget i hopp om att bli rik på kuppen. Då finns risken att man köper till överpris eller förlorar rubb och stubb. Placeringar har en tendens att göra folk upphetsade. Se i stället sparandet som ett livsmedel. Med livsmedel är det pris, kvalitet eller bekvämlighet som gör att vi väljer en billig private label-produkt, en premiumprodukt eller halvfabrikat.
Det finns aggressiva spelare på fondmarknaden som likt billighetsflygen har skalat bort gratis kaffe, bekvämlighet och service, för att i stället erbjuda billiga totalkostnader. Men som billighetsflygen måste man själv avgöra vad man vill betala för. En aktiv, duktig förvaltare kan till exempel hitta undervärderade aktier bland mindre tillväxtbolag. Om man vill investera i småbolag är aktivt förvaltade fonder i praktiken den enda möjligheten. Vi uppfattar kvalitet och värde på olika sätt. Ibland kan resan vara själva målet. Dessutom behöver inte det slutgiltiga priset med olika plattformsavgifter nödvändigtvis bli billigare i slutändan, därför måste man hålla sig informerad och göra egna jämförelser. Och som med banklån så gäller det att konkurrensutsätta sin egen bank med jämna mellanrum. Banken tar inte kontakt med dig för att berätta att du betalar för mycket. Det är du som måste få insikten och själv söka upp banken.
Sören Jonsson är chefredaktör för Forum.
