I en värld präglad av ljud och rörlig bild luckras sanningsbegreppet upp.
I mer än 500 år var vår kultur textbaserad. Nu återgår vi till ett flytande, verbalt och visuellt berättande. Auktoriteter utmanas. Översvämmar webben oss med skvaller och dagsländor på kuppen?
För 550 år sedan sålde Johannes Gutenberg religiöst krimskrams åt pilgrimer.
Den kristna kyrkans olika schismer tävlade om själar att frälsa. Ett, tu standardiserades de religiösa texterna tack vare tryckpressen. Men istället för att konsolideras sprängdes kristendomen itu. Gutenberg sådde fröet till protestantismen, renässansen, upplysningen och den vetenskapliga revolutionen. Det standardiserade alfabetet gav västvärlden en trumf över Kina. Dörren till informationssamhället öppnades, medeltiden upphörde.
Det tryckta ordet öppnade för en modern, rationell och sekulär värld, där förnuftet fick en syl i vädret. Det stilla och koncentrerade segrade över det impulsiva och emotionella.
På webben råder en staccatokultur som överöser oss med syn- och hörselintryck. En dynamisk, ständig remix som bygger på kollektivet och lån. Det skrivna ordet är i minoritet.
Digitalisering betyder demokratisering och kollektiv visdom à la Wikipedia. Internet utmanar monolitiska institutioner och portvakter, skapar transparens. Men originalitet och individualitet kräver endast penna och papper: se på Shakespeare, Mozart och Einstein. Mellanhänderna kapas bort. Men då allt färre forskare och journalister silar fram relevant information kan kvalificerade fakta presenteras sida vid sida med löst tyckande och direkta lögner. Mottagarens ansvar ökar exponentiellt.
Det har sagts att 50 miljoner Elvis-fans inte kan ha fel. På webben vinner den resursstarke, som gastar ut one-liners i megafon. Klimatskeptiker, evolutionsförnekare och trångsynta eller hatfulla individer surrar högljutt, likt 50 miljoner flugor.
Enligt den danske forskaren Thomas Pettitt lider en 575 år lång era mot sitt slut: Gutenbergs parentes. Samtidigt väcks frågan ifall det skrivna ordet är passé. Våra sinnen attraheras av korta, slagkraftiga berättelser förmedlade via blinkande skärmar. Lättsmälthet kan sporra passivitet.
Hur definieras pålitlighet och sanning i en visuell kultur, dominerad av bilder och soundbites? Bild och musik vädjar starkt till våra känslor, segrar över det skrivna ordet. Det är svårt att motstå manipulation via ljud och bild, eftersom känslor lätt pulveriserar källkritiken.
Datavisualisering kan ge aha-upplevelser, avslöja dolda samband och trender. Men då det visuella tar överhand leder det till ett ständigt zappande, utan eftertanke eller djup. Ett skvalpande kaos, som inte utmanar till reflektion.
Snabbhet och fyndighet vinner över relevans och balans. Inom politiken har imagekampanjen segrat över substansen. Urbana legender och vaccinskepticism florerar på webben.
Digitalisering innebär fragmentering, och den samlande enhetskulturen smulas sönder. Webben skapar klubbar av intern beundran. Allt extremare åsikter möts aldrig i dialog, opinionsklimatet balkaniseras.
Information är inte kunskap. Kunskap är inte vishet. Vishet är inte sanning. Sten, papyrus, papper, padda – formatet ändrar. Men består den intellektuella substansen?
Shakespeares Macbeth, kung av Skottland, suckar uppgivet: ”En saga berättad av en dåre. Låter stort. Betyder intet.”
Formen ändrar. Men vad är värdet på form utan innehåll? Ge en bok eller tidningsprenumeration i julklapp i år.
