”Finland har råvaran men gigafabrikerna byggs på kontinenten”. Så rubricerade Affärsmagasinet Forum sin översikt över läget i batteriindustrin tidigare i år. Arbets- och näringsministeriet hade strax innan släppt sin ambitiösa batteristrategi, och i flera år hade det talats om Finlands unika fyndigheter av batterimetaller, som nickel, litium och kobolt.
Men när vi tittade på Europakartan där tjugotalet stora battericellsfabriker var utprickade, och såg att Finland var en vit fläck, kändes gapet stort mellan visionerna och verkligheten. Flera industriprojekt tidigare i värdekedjan hade förvisso satts i gång Finland, men den verkligt stora investeringen – en battericellsfabrik, eller ”gigafabrik” – saknades.
På kort tid har mycket hänt. Statliga Finlands Malmförädling meddelade under vårvintern att man för förhandlingar med en kinesisk industripartner om en möjlig prekursorfabrik i Fredrikshamn. Lite senare blev det klart att brittiska Johnson Matthey bygger en katodmaterialfabrik i Vasa med produktionsstart 2024.
I augusti kom ännu en glädjande nyhet för Vasa när norska Freyr Battery ingick ett intentionsavtal med staden och Finlands Malmförädling kring en battericellsfabrik med produktionsstart 2025.
En battericellsfabrik är den länk i batteritillverkningens värdekedja som genererar flest arbetstillfällen. Några siffror har Freyr inte uppgett, men av allt att döma skulle en Vasafabrik vara en investering i miljardklassen, med en sysselsättande effekt på tusentals arbetstillfällen.
Något slutgiltigt beslut har Freyr inte fattat, men sannolikheten för att planerna blir verklighet anses vara goda.
Risker saknas förstås inte: Freyr är fortfarande ett relativt ungt och litet företag, men tänker skala upp verksamheten snabbt och kraftigt. I en ny och oprövad industri kan en kraftig expansion vara riskfylld för ett litet företag.
Men om allt går bra och Freyr fullföljer intentionerna innebär det att Finland har alla länkar i batteritillverkningens värdekedja inom landets gränser – från gruva till återvinning. Det här är enastående i ett europeiskt perspektiv.
I juni startade Terrafames nickel- och koboltsufitfabrik i Sotkamo, och nästa år planerar BASF köra i gång sin prekursorfabrik i Harjavalta (även om projektet stött på patrull i och med att miljötillståndet har överklagats). Det här är arbetsmoment som ligger före en battericellsfabrik i tillverkningskedjan.
Går vi till arbetsmomenten efter en battericellsfabrik har Valmet Automotive redan i två år monterat batteripaket i Salo, och nu i höst inleds motsvarande verksamhet i Nystad. Valmet Automotive jobbar i slutet av värdekedjan och levererar sina färdiga batteripaket direkt till biltillverkarna.
Fortsätter vi ytterligare ett steg kommer vi till återvinningen, där bland annat Fortum har satsat stort, och även samarbetar med andra aktörer som BASF och Nornickel.
I dag är återvinning ingen stor affärsverksamhet, men inom tio år, när uttjänta elbilsbatterier börjar bytas ut i stor skala, är också det här segmentet en mångmiljardmarknad.
Återvinning är nödvändig inte enbart av miljöskäl, utan också för att förbättra tillgången till råmaterial. Suget efter batterier kommer att vara enormt och frågan är om metallerna räcker. Flera gruvprojekt planeras, men det kan ta årtionden innan verksamheten är i gång.
När det gäller tillgång till råvara kan en eventuell framtida battericellsfabrik i Vasa ha en konkurrensfördel i att tillverkningskedjans alla länkar finns på nära håll.
Att det hänt mycket på kort tid är resultatet av ett långsiktigt och målmedvetet förarbete. I Vasa försökte man redan för flera år sedan locka Tesla och senare Northvolt till staden. De valde andra orter, men det förarbete staden gjorde då ger resultat nu.
Patrik Harald
