2017 kan bli året då konsumenter får möjlighet att uppfylla barndomsdrömmarna om en flygbil.
Ett ökande antal företag världen över siktar på att bli först med att erbjuda en flygande bil, ett fordon som kombinerar bilens och flygplanets egenskaper. Flera av dem siktar på att starta försäljning redan inom två år.
Inom science fiction kan fiktiva karaktärer ta sin flygande bil direkt från garaget till sin destination, och lägga om kursen när som helst. Men alla aktuella försök i den verkliga världen skulle bara tillåta ägaren att köra bilen till närmaste flygplats och sedan invänta tillstånd för planerad färdväg.
Fantasi och verklighet. Amerikanska Terrafugia har kanske kommit längst i flyg- och vägtester för att tillfredsställa myndigheternas regelkrav. Företaget räknar med produktionsstart för sin Transition under 2017.
Skeptiker påminner om historiska fakta: entusiastiska uppfinnare har under åren förklarat att just deras flygkapabla bil snart ska gå i produktion. Tidsplanerna har sedan gång på gång skjutits längre fram i tiden, eller helt övergivits i brist på finansiering.
Men även Terrafugias främsta konkurrenter talar om 2017 som ett avgörande år. Slovakiska Aeromobil ska börja acceptera handpenning för sin Aeromobil 3.0 inom två år. Enligt företaget fördröjer kraschen med en prototyp i maj inte planeringen.
Kaliforniska Moller International, vars grundare Paul Moller intervjuades i Forum 10/2004, har redan börjat ta handpenning och säger sig redo att börja sälja sin Skycar nästa år, förutsatt att företaget får klartecken från myndigheterna.
Newton och andra lagar. Konstruktionen av en flygande bil erbjuder en rad tekniska problem – och leder till en mängd svåra kompromisser.
En bil blir visserligen piggare om vikten hålls nere. Men det kravet är inte lika absolut som för ett flygplan där ökad vikt måste kompenseras av antingen längre vingspann eller starkare motor. Ett fordon för bruk på allmän väg har en given maxbredd vilket gör att vingarna på något sett måste vikas undan, det kräver gångjärn, vilket ökar vikten och hotar den strukturella stabiliteten.
De tekniska kraven på en traditionell bil och på ett fordon som ska flygas är så vitt skilda att många experter ser blotta ansträngningen att försöka kombinera de två som dödfödd.
Det blir än marigare av de tillstånd som krävs från skilda myndigheter. Bilens säkerhetskrav är en sak och dessutom krävs tillstånd från Federal Aviation Administration gällande fordonets flygvärdighet. Bara försöken att få nödvändiga lov kan ta åtskilliga år.
Det är en förklaring till att Moller, som var flygteknisk professor vid University of California, arbetat på sin dröm sedan 1970-talet.
Olika lösningar. De tekniska lösningarna skiljer sig åt. Terrafugia har en bakre propeller och vingar som viks ihop vid landsvägsbruk. Aeromobil har också en propeller mellan stjärtfenorna men vingar som fälls in parallellt med flygplanskroppen. Moller använder rotorer som kan vinklas så att Skycar kan lyfta vertikalt – som en Harrier-jet.
Det kan också nederländska PAL-V One, vars prototyp är mera en kombination av motorcykel och helikopter. Tyska e-volos Volocopter liknar mest en avancerad drönare med hela 18 rotorblad.
När, eller om dessa produkter erbjuds på marknaden kommer de med prislapp på mellan 300 000 och 500 000 euro att rikta sig till de allra rikaste konsumenterna. I några fall siktar företagen också på att fordonen ska komma till militär eller polisiär användning.
Licence to fly. Men det blir knappast aktuellt att gå till handlaren, köpa den nya farkosten, och fri som en fågel bege sig hemåt. Pilotlicens krävs, dessutom arbetar amerikanska myndigheter på ett nytt trafikledarsystem.
Såväl Moller som Terrafugia, i visionen av nästa generations flygbil TF-X, ser en framtid där kunder kör sina fordon till närmaste flygplats, eller för vertikalt startande flygbilar närmaste startplatta, och därefter programmerar in önskad destination. Fordonets dator och trafikledarsystemet fastställer därefter färdvägen, och inga avvikelser kommer att tillåtas. Fordonet flygs av datorn tack vara framstegen i GPS-teknologi.
Leif Bergström New York
