Tre jättebolag driver tillsammans ett ambitiöst och projekt för att med hjälp av vätgas ställa om Sveriges stålproduktion till att bli fossilfri. Men räcker elen till, samtidigt som kärnkraften körs ner och elbilarna är på frammarsch?
I bästa fall kan cirka 10 procent av de totala svenska utsläppen av koldioxid och 7 procent av de finländska undvikas ifall stålindustrin lyckas ta i bruk en ny metod kallad Hybrit. Någon gång mellan 2035 och 2045 kan kol och koks ersättas av vätgas, förutsatt att experimenten som inleds nästa år lyckas.
Restprodukten blir då vatten i stället för koldioxid. Bakom projektet finns Svenskt Stål AB (SSAB) med masugnar i Luleå och Oxelösund samt två statliga bolag: gruvföretaget LKAB i Kiruna/Malmberget och kraftjätten Vattenfall. Även statliga Energimyndigheten bidrar med pengar.
Första spadtaget till pilotanläggningen togs i somras av statsminister Stefan Löfven (S) i Luleå och ska stå helt klar under 2020. Därefter avvecklas masugnarna i Oxelösund fram till 2025, därmed sparas en fjärdedel av dagens utsläpp av koldioxid.
Redan bättre än snittet. SSAB har redan innan investeringen cirka 17 procent lägre utsläpp än genomsnittliga stålverk i Västeuropa. Detta sedan SSAB redan gått över från gasol (LPG eller flytande trycksatt gas) till flytande nedfryst LNG (flytande naturgas) i Borlänge i svenska Dalarna samt i Brahestad i Finland.
Nu ska nästa stora steg tas för att kraftigt minska koldioxidutsläppen. Det är oklart i dagsläget hur mycket investeringen kostar fram tills att SSAB får en fossilfri produktion, möjligen först i världen.
Nu släppte anläggningarna år 2017 ut mer än 10 procent av Sveriges totala utsläpp på knappt 57 miljoner ton (dock en minskning med 26 procent sedan 1990). Till detta kommer den i Brahestad där minskningen kan komma att bli motsvarande 7 procent av hela Finlands utsläpp.
Det har alltid varit en ”sanning” i branschen att kol krävs vid framställning av stål. Därför följer hela världens stålindustri inom branschorganisationen World Steel Association med huvudkontor i Bryssel experimentet, för att se om de svenska företagen kommer att lyckas med den revolutionerande idén.
Flera hinder. Det finns dock en rad hinder och svårigheter som måste undanröjas. Beroende på resultatet i pilotanläggningen med ett ton järn i timmen byggs sedan en demonstrationsanläggning.
Förnybar el ska spjälka (spallation) vatten till syrgas och vätgas. Vid full skala kommer det att kräva 15 TWh el, hela 10 procent av Sveriges totala elproduktion. Det motsvarar ungefär nettoexporten av el, som till stor del går till Finland.
Den avancerade tekniken innebär att ännu mer värme tillförs och återcirkuleras till schaktugnen, något som nu studeras. Det gäller att då undvika att järnsvampen klibbar ihop. Järnsvampen måste ha högsta möjliga renhet från fosfor och kisel. Detta för att undvika att järnet blir sprödare. Ett känsligt moment blir sedan att det uppstår tillräckligt med slagg. Denna behövs för att hindra kvävet i luften att reagera med smältan.
Stora mängder vätgas krävs i processen, gasen måste lagras i ett mycket tätt bergrum så att inte de små vätgasmolekylerna smiter ut.
Henric Borgström text
Läs hela artikeln i Affärsmagasinet Forum 5/2019.
