Distansarbete förutsätter tillgång till elektricitet – rejält med elektricitet. Vi använder el för matlagning och värme, men också för videokonferenser och telefonsamtal, för att skriva, läsa och sända rapporter, göra kalkyler, och vi är alla tvungna att använda el för bankärenden, investeringar och betalningar. På nätet använder vi nu el för universitetsstudier och skola, lär oss nya språk, får information om vetenskapliga rön, observerar främlingar, streamar tv-program och filmer, håller kontakt med vänner och kollegor, spelar spel, och läser tidningar och tidskrifter.
Internet är en källa till förundran och en hungrig elektricitetsslukare. Enligt beräkningar använder Google runt 11 terawattimmar per år, Microsoft 8 terawattimmar, Facebook 4 terawattimmar, och det sägs att Amazon använder en ännu större bit av terawattimmarna, men de avslöjar inte detta någonstans. En del experter tror att internet kommer att använda hela 9 000 terawattimmar år 2030.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.
Nu gissar jag att du är yr i skallen för att du inte har en susning om vad terawattimmar är. Varje år producerar Industrins Kraft (TVO), vårt kärnenergibolag, cirka 15 terawattimmar (TWh) eller 15 000 000 000 kilowattimmar (kWh), vilket är ungefär 17 procent av all elektricitet som förbrukas i Finland. Det betyder runt 5 700 kWh elektricitet för vart och ett av våra 2,6 miljoner hushåll, eller drygt hälften av vad varje hushåll använder per år.
Finland konsumerade cirka 83 TWh senaste år, och av detta konsumerade hushållen runt 23 TWh, en volym som varit mer eller mindre konstant under flera år. Elektriciteten produceras av kärnkraftverk, vattenkraftverk, och kraftverk som drivs med kol, ved, olja och gas. Betydligt mindre volymer genereras av vindkraftverk och solpaneler, och cirka en tredjedel importeras från Sverige och Ryssland.
Förra veckan ägnade jag ett par timmar åt att undersöka elkostnaderna för två hushåll i Helsingfors och Stockholm genom att jämföra två set faktiska räkningar för tremånadersperioden januari-mars 2020. Det var en diger utmaning, för företagen använder olika uppställningar i sina fakturor, trots att de säljer exakt samma produkt till de två familjerna.
I Finland kommer elräkningarna från två olika bolag, Helen och Caruna – den ena för hur mycket elektricitet som konsumerats, och den andra för överföringen av elektriciteten. Svenskarna har en gemensam räkning från Fortum Markets och ElleVeo med kostnaderna för konsumerad och överförd elektricitet.
Efter några timmars detektivarbete upptäckte jag slutligen att finländarna betalar mellan 37 och 47 procent mer för hemleverans av el än de lyckligt lottade svenskarna. Det finns ingen bra förklaring på denna skillnad, trots att de nordiska elenergimarknaderna uppges vara nära sammankopplade.
Elektriciteten ser lika ut och smakar lika i bägge länderna, och överföringen under havet från Sverige kostar bara en liten bråkdel av en eurocent. Emellertid resulterade kalkylerna av skillnaderna i oräkneliga fel på mitt Excel-kalkylark, och slutresultatet är förvirrande, minst sagt.
Orättvis statlig ägare. Jag kalkylerade kostnaderna för två konsumenter – en som använder drygt 1 000 kWh under tre månader, medan den andra konsumerar 3 000 kWh under samma period. Den lilla finländska konsumenten betalar 226 euro för 1 000 kWh, medan den svenska kusinen betalar bara 106 euro för samma 1 000 kWh. De stora konsumenterna som var intensiva internetanvändare konsumerar 3 000 kWh och betalar 487 respektive 352 euro.
Skillnaden mellan de två konsumenternas elnota är enorm. Små konsumenter i Finland betalar mycket mer än storkonsumenter, men båda betalar alldeles för mycket jämfört med svenskarna, vilket är märkligt, eftersom det svenska energibolaget är det finska Fortum Oy, vars majoritetsägare är finska staten! Varför vill finska staten behandla en avlägsen kusin bättre än sina egna skattebetalarägare?
De större konsumenterna i Sverige har en substantiellt lägre kWh-tariff på 0,12 euro per kWh jämfört med finländarna, vilkas motsvarande tariff är 0,16 euro per kWh. Skillnaden är ännu större för små konsumenter i Finland, som får betala 0,23 euro per kWh jämfört med svenskarnas 0,15 euro per kWh.
Bristande konkurrens? I teorin och praktiken borde det inte vara någon stor skillnad på elpriserna eller överföringskostnaderna jämfört med svenskarna – men i Finland är dessa kostnader för konsumenterna mycket högre än i Sverige. Denna skillnad kan inte förklaras med geografi eller med att Sverige är större och effektivare. Skatterna i bägge länderna är rätt lika, och i båda länderna betalar man mervärdesskatt på energiskatten. Det här är en ny idé för regeringarna! Då det gäller Finland, avskyr jag att ta till ord som kartell eller brist på reell konkurrens, men man frestas nog att fundera på sådana frågor.
