För 20 år sedan startade äventyret då den nya valutan, euron, introducerades. Men blev den verkligen den succé som många hoppades på? Och under vilka villkor har det sårbara experimentet en framtid?
Experterna är eniga om att euron har problem och att den inte kan försvinna, men att den gemensamma valutan samtidigt krävs stora förändringar innan nästa, oundvikliga finanskris kommer. Annars är risken för kaos stor.
Idén bakom euron var högtflygande. Visserligen skulle den göra det enklare för finansmarknaden, och så småningom även föra medlemsländerna närmare varandra ekonomiskt, men främst var valutan avsedd som en fredsbringare. Det skulle bli omöjligt för Frankrike och Tyskland, två av Europas två största fiender genom århundradena, att kriga mot varandra om deras finansmarknader sammanbands så starkt.
Två synsätt. Lyckades målsättningen? För Carlo Altomonte, biträdande professor på universitetet Bocconi i Milano och expert på EU och euron, har detta varit en av de positiva effekterna av euron.
”Tyskland och Frankrike har aldrig befunnit sig i fredlig samvaro så länge som nu, under de senaste århundradena. Det bevisar att euron verkligen är ett fredsinstrument”, säger han med övertygelse.
Sixten Korkman, professor emeritus i ekonomi vid Aalto-universitetet i Helsingfors, håller med om att euron visserligen bevarat freden, men han anser att valutaunionen knappast fört länderna närmare varandra.
”Snarare tvärtom. Den stora politiska klyfta som uppstått mellan syd och nord är ännu allvarligare än den ekonomiska klyftan som förvärrades av finanskrisen för tio år sedan”, konstaterar han.
Historien om euron börjar med förhandlingarna i Maastricht i Nederländerna 1992. I fördraget som blev resultatet, bestämdes villkoren som skulle gälla för land som vill träda in i valutagemenskapen.
Budgetunderskottet fick inte överstiga 3 procent av BNP och den totala belåningen inte mer än 60 procent av BNP. Inflationen fick inte överstiga medelinflationen i de tre länder som hade den lägsta inflationen med mer än 1,5 procent, och räntorna fick inte vara mer än 2 procent högre än medelräntan i samma tre länder. Dessutom skulle landet ha varit med i det europeiska monetära systemet (EMS) i minst två år.
Gjutfel från första början. Elva länder gick med från början 1999. Av dem var det två, Italien och Belgien, som hade betydligt större belåning än vad reglerna egentligen tillät, men de andra övriga lät dem komma med i alla fall. Grekland, vars ekonomi inte passade in på en enda av reglerna, gavs tillträde år 2001.
Men varför gick det då ekonomiskt blomstrande Finland med i eurosamarbetet, med tanke på att problemen fanns under ytan redan innan euron hamnade i folks plånböcker?
”Medlemskapet klargjorde vår geopolitiska identitet: vi vill vara en del av det västliga Europa. För våra politiska ledare framstod det som önskvärt att visa att vår politiska identitet genom att inte bara vara med i EU, utan också i dess hårda kärna, nära Tyskland och Frankrike”, förklarar Korkman.
Eurons tillvaro kan delas in i två perioder: innan och efter finanskrisen 2007–2008. De första tio åren präglades av tillväxt och optimism, även om befolkningen i södra Europa var rejält negativa mot den nya valutan, eftersom mycket blev rejält dyrare utan att lönerna höjdes.
Finans- och de därpå följande skuldkriserna fick hela euroområdet att skaka rejält. Grekland kom haltande ur krisen, med en statsskuld som fick alla att blekna. Mer än en politiker ångrade nog att landet fick gå med 2001, men gjort var gjort. För unionen ger inga möjligheter att gå ur när man väl kommit med.
I samma båt. Euron går inte att avveckla kontrollerat, fördjupat samarbete är den enda vägen framåt, menar forskare. På bilden ett hologram från en eurosedel.
”Så länge kolossen står, så skall även Rom.” Nu är det Italien som oroar eurozonen. Dess regering har genomfört två rejält kostsamma reformer utan att ha hittat finansiering för dem: möjlighet att gå i pension tidigare och en medborgarlön, ett projekt som Finland verkar ha skrotat efter en begränsad pilotperiod eftersom det visade sig att åtgärden knappast förhöjer sysselsättningsgraden. Och den italienska statsskulden fortsätter att öka.
Kan euroländerna göra något för att hindra att Italien blir ett nytt Grekland?
”Trots att Italien alltid haltat sig fram under alla dessa år, är risken påfallande att den populistiska regeringen störtar Italien i fördärvet. Oron på finansmarknaden kan när som helst störta Italien i en akut skuldkris, med återverkningar på hela Europa, och en sådan utveckling kan utomstående inte hindra. Det kan bara en rimlig självbevarelsedrift i Italien”, säger Korkman.
Hans yngre kollega, Altomonte, är försiktigt optimistisk när det gäller hans hemland.
”För ett år sedan var ett eventuellt uttåg ur euron något som de aktuella regeringspartierna inte såg som något omöjligt. I dag har det helt förändrats, eftersom opinionsundersökningarna visar att en stor majoritet av italienarna vill ha euron kvar, och detta är positivt och ger en viss optimism på finansmarknaderna”, konstaterar han.
”Förhållandet statsskuld och BNP är mer stabilt än för några år sedan, även om det fortfarande stiger. Jag tror inte att Italien blir ett nytt Grekland, eftersom vi trots krisen har ett stort privat sparande här, och även andra skillnader som gör att vi kan klara oss.”
Hur undvika nästa katastrof? Historien går i vågor, och förr eller senare uppstår en ny, global finanskris. Frågan många ställer sig är om euron kommer att överleva den, och i så fall hur. Både Korkman och Altomonte anser att det krävs djupgående reformer för att det inte ska bli katastrof.
”Bankunionen är ett viktigt framsteg, men den är ännu inte färdig. Alla euroländer borde ha en gemensam depositionsgaranti och dessutom behövs en tillräckligt stor ’backstop’ av finansiella resurser som vid behov kan utnyttjas. Det skulle också vara utmärkt om det infördes någon form av skuldavveckling för medlemsstaterna. Det finns inget samförstånd om dessa reformer, och euron är sårbar för finansiella och andra problem”, förklarar Korkman.
Kristina Wallin text
Läs hela artikeln i papperstidningen.
