Vi kämpar med att tänka på jobb som fortfarande kommer att finnas till för våra barn när de växer upp. Panikslagna föräldrar försöker förutse nästa stora digitala grej och att erbjuda sina barn en fördel över alla vars jobb snart automatiseras. Revisorer är redan dömda, men visst går utvecklarna av förarlösa bilar och nya funktioner på Facebook trygga?
I stället borde vi se framväxten av effektiv digital teknik som ett tillfälle att skapa nya jobb som uppfyller vår sociala natur. Det skulle inte bara lösa problemet med ”slutet på arbete”, utan också tackla ett av moderna tiders största missförhållanden: ensamhet.
Socialt isolerade människor är ledsnare och sjukare än de som åtnjuter meningsfulla kontakter. År 2016 stod det i New York Times: ”Sedan 1980-talet har andelen amerikanska vuxna som säger att de är ensamma fördubblats från 20 procent till 40 procent.”
Det positiva. En social-digital ekonomi erbjuder svar på problemen som orsakas av automatisering och ensamhet. Maskiner och algoritmer styr redan den digitala ekonomin, och människor måste acceptera att de saknar chans att tävla när det gäller effektivitet och beräkningskraft. Vi borde välkomna en framtid där maskiner flyger plan och utför hjärtoperationer. Varför dras med klumpiga, distraherbara mänskliga piloter eller kirurger?
Visst behövs mänskliga arbetare för att hantera delar av den digitala ekonomin, men inte närapå lika ofta som förr. Samtidigt kan alla människor som tidigare skulle ha blivit piloter, kirurger eller revisorer i stället utföra jobb där maskiner per definition är dåliga.
Maskiners handikapp. Som Sherry Turkle vid MIT noterar: inom vissa aktiviteter förstörs upplevelsen av en maskin. Tänk på sociala medier. Facebook och Twitter kan inte minska på ensamhet, eftersom de har utformats för att presentera ett skevt urval av sociala erfarenheter. Likt digitalt socker ger de snabb tillfredsställelse, men efterlämnar alltid en tom känsla. Genom att blott simulera socialt umgänge gör de i slutändan oss ensammare.
Förut utgjorde socialarbetare en yrkesgrupp som tog hand om människor som inte kan sörja för sig själva. Men i en social-digital ekonomi kunde termens betydelse utvidgas. När allt kommer omkring utgör baristan som utför din latte också ger en social tjänst genom att fråga hur din dag går. Även om den enkla frågan motiveras av arbetsplatsregler, skulle den sakna mening om den kom från en maskin.
Vårt behov av social interaktion är en produkt av evolutionen. Människor är ”obligatoriskt sällskapssjuka”, den enligt sociala neuroforskaren John Cacioppo. En djurskötare som vårdade arten Homo sapiens skulle inte inhysa en människa i isolation, av samma orsak som man inte skulle ge husrum åt kejsarpingviner i het ökensand, skriver han.
Effektivitetshets. Under den industriella och postindustriella eran har vår sociala natur underordnats en kulturellt beroende av effektivitet. Den digitala revolutionen kan hjälpa oss att återupptäcka det som vi har förlorat. Digital teknik på jobbet används enbart för att öka produktiviteten. Med ett socialt tillvägagångssätt skulle vi istället ge mänskliga arbetare friare uttryck.
I en social ekonomi skulle vi fortsatt bry oss om effektivitet, men samtidigt tillåta mänsklig felbarhet. Precis som vi inte förväntar oss perfekt effektivitet av våra älskare, borde vi inte heller göra det beträffande mänskliga lärare, sjuksköterskor eller baristor.
Vi borde tänka på hur vi socialt kan förbättra olika yrken, också de som inte verkar särskilt sociala. Tänk på astronauterna – effektivitetsfokus skulle kräva att en avveckling av yrket. Maskiner är redan bättre på kurskorrigeringar och datainsamling, de behöver inga extra faciliteter för att förbli mätta och vid sunt förnuft ute i rymden.
Det finns andra sätt att betrakta rymdutforskning, där människans närvaro utgör själva poängen. Berättande är en trevlig social upplevelse för människor. Även om obemannade strövare kan sända data från Olympus Mons, kan de aldrig berätta en känslomässigt tillfredsställande historia om hur det är att bestiga Mars största vulkan. Varför utforska rymden om det inte bidra till mänsklighetens historia? Att ersätta mänskliga astronauter med maskiner är lite som att ersätta Meryl Streep med en datoranimering.
Oroliga föräldrar. För oroliga föräldrar är det bästa sättet att förutsäga arbetslivets framtid inte att studera den senaste tekniken, utan snarare vårt eget förflutna. Innan Homo sapiens blev bönder, tillhörde vi samlarsamhällen som fyllde många av de sociala behov som inte möts i dag. Arbetets framtid i den sociala ekonomin handlar om att åter tillgodose dessa behov.
Då måste vi ändå förändra tänkesättet hos politiska beslutsfattare och företag. I nuläget är det anställda som mest direkt handlar med andra människor som först ersätts av automation. Men det här är ett val, inte en ekonomisk nödvändighet. Ingenting hos den digitala revolutionen kräver att vi slutar värdesätta människor och mänskliga interaktioner.
I stället för att slussa utdelningen av automatisering i fickorna på ett fåtal, bör vi använda den för att återställa meningsfulla relationer mellan oss obligatoriskt sällskapssjuka varelser. En sådan framgång vore en mänsklig historia värd att berätta.
Copyright: Project Syndicate, 2019.
www.project-syndicate.org
