Liberalernas 2,7 procent partisympatier i en mycket omfattande opinionsundersökning med över 3 000 tillfrågade har gjort partifolket ordentligt skärrade.
Jan Björklund och partisekreteraren Maria Arnholm har drivit bort många sanna liberaler in i Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern och faktiskt också Socialdemokraterna.
Alltsedan Kjell-Olof Feldts finansministertid fram till 1990 har vi haft både ”kanslihushögern” och ”sexlingarna”, Rosornas krig med vänsterfalang mot framträdande socialdemokratiska liberaler som sysslar med ekonomisk politik. Även idag finns där en hel del ”socialister” som är effektiva förvaltare av kapitalismen.
Björklunds usla resultat under hans tre val som partiledare visar också att partiet varit starkare på kommunnivå än i riksdagsvalen alltifrån han tog över efter Leijonborgs förlust 2006 som gav 7,5 procent av väljarna:
Riksdag Kommun Landsting
2010 7,1 7,9 7,5
2014 5,4 6,6 6,3
2018 5,5 6,3 6,8
I EU-valen har folkpartiet varit betydligt starkare, 2009 blev det 13,6 procent, 2014 hamnade partiet på 9,9 procent.
Björklund, skarp debattör som lyfte liberalers populära frågor som EU, Nato, försvaret, lärande i skolan istället för flum, misslyckades helt som vallokomotiv. Liberalernas kommun- och landstingspolitiker var mer populära än dess rikspolitiker.
Senaste katastrofala opinionssiffran beror sannolikt på att Björklund i valrörelsen betonade en sak för väljarna, att Ulf Kristersson (m) bör bli statsminister, och en annan till sin son, att Sverigedemokraterna är den allt överskuggande frågan – och sedan valde han ”löftet” till sonen istället för väljarna. Sällan har en politiker skapat sådan massflykt av sympatisörer.
Frågan är om något annat parti hade tillåtit en sådan ”lame duck” fortsätta större delen av året, i fallet Björklund till 17-19 november i Västerås.
