Jag valde att kandidera för SFP i riksdagsvalet av två skäl. Jag ville delta proaktivt i valet med mina reformförslag, som jag tror är viktiga och realistiska.
Finland är i djup ekonomisk kris eftersom tidigare regeringar inte har kört igenom förnyelser på arbetsmarknaden och i den offentliga sektorn. Vi har trefalt för många kommuner. Vi behöver ökad konkurrens och lägre levnadskostnader på hemmamarknaden, där alltför många storföretag har dominerande marknadsandelar. Vi behöver ökad tillgång till finansiering för små och medelstora företag och för att bekämpa klimatförändringen, både på hemma- och exportmarknaden.
Nätverk. Mitt andra skäl var att utveckla ett nytt dynamiskt nätverk för att förverkliga några av dessa reformer efter valet, oavsett om jag blivit inröstad. Och låt oss vara realistiska: SFP kan bara få två eller tre platser i Helsingfors, utav partiets 22 kandidater.
Det är svårt att hoppa in i politiken som novis. Var börjar man, vad ska man göra? Mitt första beslut var att slå fast hur mycket jag var villig att satsa på min kampanj. Jag satte taket vid 10 000 euro egna pengar. Partiet gav mig 2 000 euro och bidrog med en massa ypperliga råd. Jag är tacksam för att hela teamet, från Carl Haglund till receptionisten på SFP-byrån, var verkligt hjälpsamma och stöttande.
Min centrala kampanjidé var att öppna ett valkafé tillsammans med några andra kandidater för att träffa väljare. Hilkka Olkinuora och Christina Dahlblom var snabba att haka på och deras kontakter och idéer bidrog till förverkligandet av ett litet trivsamt pop up-café i köpcentret Forum i Helsingfors. Kalle Freese och hans proffsiga baristateam skapade tillsammans med Lundia Oy en liten juvel där vi kunde turas om att träffa förbipasserande shoppare som råkade sticka sig in.
Webb. Att skapa en webbsajt och utnyttja sociala medier var en enorm tidsinvestering. Jag har forskat och skrivit dussintals artiklar. Mitt mål var att samla så många finskspråkiga röstare som möjligt. Jag ville också få invandrare att rösta, så jag beslöt mig för att krossa språkbarriären och skriva allt på engelska.
Jag är en krävande person och visste att entreprenörer och välutbildade skulle komma att utgöra bulken av min röstarkår. Endast en person kritiserade mig för användandet av engelska, han var bosatt i Sverige! Det hindrade honom inte från att läsa artiklarna jag skrivit inför valet.
Jag beslöt att träffa invandrare, eftersom jag själv var en i Finland år 1972. Arbis och Luckan arrangerade kurser där jag talade i timtal om hur man planerar jobbsökning, hur man skriver ett CV och man finner jobb via nätverk. Allt skedde pro bono och var mycket givande. Deltagarsiffrorna var inte stora, men de som infann sig ville hitta jobb och hade goda uppslag som behövde utvecklas. Mentorer behövs för dessa fokuserade människor och jag kommer att fortsätta arbetet efter valet.
Slutspurt. Under en deprimerande vecka i slutet av mars då jag var sängbunden med influensa upptäckte jag plötsligt att en stiftelse oväntat hade donerat 6 000 euro till min kampanjkassa. Det gjorde en enorm skillnad och jag fick möjlighet att planera tre seminarier om ekonomi, arbete och utbildning med Allegra Lab Helsinki och mina goda vän professor Göte Nyman.
Vi planerade en extraordinär annons i Helsingin Sanomat och omfattande kampanjer i sociala medier för de tre kvällsseminarierna. Dessa inriktades på fortsatt nätverkande långt efter valet för att skapa något av bestående substans. Och vilka diskussioner om storföretagens, arbetets och utbildningens framtid! Intelligenta, djuplodande och mångsidiga. Utan höjda röster eller argt tomsnack. Du kan kolla videorna på AllegraLabs sajt.
Brokigt. Jag deltog i ett antal paneldiskussioner organiserade av olika sammanslutningar. Deltagandet var bra, men jag upplevde att diskussionen från de andra kandidaternas sida ofta var ytlig och ofokuserad. Det är gott och väl att ha ett brett urval kandidater, men ett stort minus är att bara ett fåtal har en bakgrund och erfarenhet som faktiskt är användbar i riksdagen. Sådant är systemet och så fungerar demokratin – på gott och ont.
Yles valvideor var i mitt tycke verkligt dåligt upplagd. Det är slöseri med sändningstid att bombarderas med frågor om sådant intervjuaren tycker är viktigt… och vad kan man egentligen förklara uttömmande på fyra minuter? Ett vettigare bruk av offentliga medel vore att ställa samma 20 frågor till varje kandidat utan att programledaren använder dyrbar tid på långa och ibland irrelevanta frågor.
Skulle jag ställa upp igen? Ja, ty en bra kampanj involverar dig med människor du troligen aldrig annars skulle möta och du tvingas också kommentera ämnesområden som inte är så grundligt studerade på förhand. Det är en del av det roliga – att revidera dina egna åsikter efter att ha samlat fler fakta.
