Mina föräldrar besökte mig i huvudstaden och jag tog dem på vandring genom centrum. Pappa missade någon OS-sändning och var på otåligt martyrhumör. Mamma stod på fel sida i rulltrappan i metron, blev ohövligt påpekad detta av en stressad dam och skämdes oproportionerligt mycket hela dagen.
Vi vandrade tysta i blåsten. Trafiken och myllret av människor hade sin sedvanliga effekt och snart var alla trötta och hungriga. Jakten på ett lunchställe som inte var för trångt, för dyrt eller för exotiskt drog som vanligt ut på tiden.
Till sist var alla svettiga och arga och pappa gnydde med de sista ångorna av sitt tålamod att vad som helst funkade, en helt vanlig smörgås kunde räcka. Jag ledsagade oss från lördagspaniken och den puttrande familjekrisen in på Subway.
Det som hände näst var plågsamt. Mängden människor, värmen i våra vinterrockar, ljudnivån! Vi köade upptryckta mot väggen och väjde för en karavan av tonåringar, barn och barnvagnar.
Framme vid disken möttes vi av uppfordrande blickar. ”Leipää”, sa pappa, ”Kolme voileipää, kiitos.” Så naken och så ärlig, så återhållet förtvivlad vet jag inte om jag någonsin sett min pappa.
Det var ett oerhört vackert ögonblick, men samtidigt så väldigt smärtsamt. Jag kan bara hoppas att han inte uppfattade blickarna från andra sidan disken, de som suckade, hånade och föraktade, de som trodde att han skämtade, de som inte kunde tro sina öron, de som i stressen och frustrationen säkerligen rentav hatade.
Jag hoppas att han inte hörde otåligheten från kön bakom oss, såg hur folk skruvade på sig och suckade, de mumlade svordomarna och förbannelserna.
Jag började ju själv undra för ett ögonblick. När upphörde den helt vanliga smörgåsen att existera som okomplicerat uttryck för bröd, smör, ost och nån sorts korv – precis det som jag vet att min pappa ville ha? När skedde förflyttningen av denna pålitliga mellanmålsinstans till matartesanernas och specialisternas område? I vilket skede blev man vulgär och obildad om man inte känner till hela periodiska system av oljor och frön? När blev det suspekt att föredra ett begränsat utbud framom oändliga valmöjligheter?
Jag ingrep, tog över. Valde bröd, storlek, tillagningssätt, sesamfrön, rostningsgrad, fyllningar, typ av ost, grad av ekologiskt ansvar, oljor, såser, kryddor och menyalternativ
Mamma häpnades över de svällande smörgåstårtorna som rullades in i papper och var så stora att en tredjedel hade räckt. Vi trängde oss in i ett hörn och fick vår näring. Jag slapp diskussionen om det oerhörda priset, den förtrytelsen liksom drunknade i floden av chockerande nymodigheter.
Matupplevelsen spelade alla mina föräldrars fördomar mot storstaden rakt i fickorna. Allt är ju omständligare, stressigare och mer uppskruvat i stan. Jag vill tro att jag ser på saken mer nyanserat än så, men fascineras av hur komplexiteten och valfriheten idag verkar vara närapå ett självändamål. Det var knappast bättre förr, men jag är rätt så säker på att det åtminstone var enklare.
