I mitten av mars, just då Ukraina och Krim dök upp i rubrikerna, deltog jag i en konferens i Schweiz. Det gällde en av dessa stiftelser för ”gamla elefanter”, tidigare regerings- och statschefer, före detta höga FN-tjänstemän under ledning av Nobels fredspristagare F.W. de Klerk. I tiderna välkomnades jag som medlem speciellt på grund av den skrala kvinnokvoten. Avsikten med stiftelsen är att utöva tyst diplomati i konfliktländer.
Under mötet presenterade högt ansedda experter problem i olika världsdelar, åskådliggjorda genom respektive kartor. Då vi kom till Asien måste jag gnugga mina ögon ett par gånger. De små länderna i syd markerades med olika färger, Kina och Indien hade egna färger, och Ryssland hade en fin grön färg. Och i dess nordöstra hörn kunde jag se både de Baltiska länderna och Finland gränslöst införlivade i allt det gröna med namnet Russia!
Mitt inlägg väckte i sin ilska all nödvändig uppmärksamhet. Givetvis hade inte den internationellt ansedda experten noterat denna detalj – vi talade ju om Burma, Kina, Indien – och sedan oplanerat men nödvändigt om Ukraina. Den internationella lyssnarskaran, även bestående av flera inbjudna representanter för företagsvärlden, fick av mig en grundlig uppdatering av Finlands historia, gränser, om EU och om Nato för balternas del. Min slutreplik var att jag hoppas att hans presentation inte gick händelserna i förväg.
Under kaffepausen förklarade jag åt många lite roade kolleger att detta är en allvarlig fråga för mig. Har vi misslyckats, trots alla våra ”brands”, att ge en riktig bild av var Finland hör hemma? Är EU inte en tillräcklig referens för att vi skall räknas till västvärlden? Vår nordiska tillhörighet, har den ingen betydelse? Hur många liknande kartor visas omkring i världen för folk som inte vet att reagera på detta, och som inte heller bryr sig?
Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga är också medlem i denna stiftelse. Hon skrädde inte orden efter att jag visat på kartan. Men hon betonade den säkerhet som Nato-medlemsskapet tillför Lettland.
Sedan dess har Ukraina varit högt på agendan i Finland. Personligen anser jag att man i Europa skötte saken dåligt från början. Kommentarerna och pikarna mot Ryssland efter att Ukrainas president inte undertecknade samarbetsavtalet uppvisade bristande kunskap om områdets historia. President Putin omsatte sedan i verklighet på Krim sin doktrin om skydd av rysk befolkning var än den befinner sig. Vi kan bara hoppas att utvecklingen i Ukraina kan säkras genom diplomati och förhandlingar. Då detta skrivs är allt öppet.
Vi i Finland har fått en påminnelse om att livet ändå inte är ett Strömsö. Men också negativa saker kan föra något positivt med sig. För vår del har vi äntligen gått in för mer djupgående diskussioner om hur vårt lands säkerhet skall se ut i framtiden. Också möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato får allt fler anhängare. Statsministern, som snart avgår, uttalade sitt klara stöd för Finland i Nato. Men det är den sittande statsledningen som skall våga visa vägen – ifall den är av en sådan åsikt. Val vinner man inte nödvändigtvis på så sätt…
Börja i alla fall med att granska världskartor – Finland är varken Ryssland eller Asien!
