Den som vågar ge utländsk arbetskraft en chans kan sparka igång en snöbollseffekt med nya affärsmöjligheter. Det vet patent- och varumärkesbyrån Seppo Laine.
Finska små och medelstora företag är betydligt mindre internationaliserade än motsvarande bolag i andra länder. Därför går de miste om nätverk och kontakter, och därmed uteblir även intäktsmöjligheter.
Ett bolag som vågat simma mot strömmen är Helsingforsbaserade Seppo Laine, antagligen den mest multikulturella patentbyrån i Finland.
Tog chansen. År 2010 rekryterade bolaget sin första utländska anställda, amerikanen Joshua Wert. Tidigare vd Christoffer Sundman, numera europapatentombud och senior partner, berättar hur det gick till.
”Vi såg en stor potential i Josh, men hade inget direkt jobb att erbjuda. Vi tog ändå chansen, och det visade sig att han blev en verklig resurs. Snart kunde vi bygga upp en färsk affärsverksamhet och erbjuda nya tjänster åt kunderna.”
Saker och ting rullade på av egen kraft och det blev naturligt att anställa fler med utländsk bakgrund. För att få representera kunder vid det amerikanska patentverket måste man klara av landets officiella ombudsprov och dessutom vara amerikansk eller kanadensisk medborgare.
Nu behövde finska bolag som vill skydda sina immateriella rättigheter inte längre ta omvägen till andra sidan Atlanten.
”I dag har 7 av 50 anställda på bolaget utländsk bakgrund. Vår verksamhet i USA utgör en växande och viktig del av affärsverksamheten, speciellt nu då omsättningen hos många av våra kunder, finska storbolag, har mattats av eller stagnerat”, berättar Sundman.
Missad potential. Varje år flyttar 10 000 – 11 000 utländska familjemedlemmar till finländska medborgare till vårt land. Samtidigt avlägger tusentals utländska studerande
examen vid finska universitet, medan bara en bråkdel blir kvar eftersom det är så svårt att hitta jobb och att få uppehållstillstånd. Icke-EU-medborgare tvingas lämna landet om de inte finner jobb inom sex månader.
Tänk vad landet går miste om, då dessa personer i stället tack vare sina personliga kontakter och lokalkännedom kunde öppna nya marknader åt arbetsgivare, säger Josha Wert.
”Ett bolag som tar steget och anställer en första utlänning sänker tröskeln för vidare rekryteringar. Diversitet hjälper varje industri och affärsverksamhet. Bolag som Kone och Nokia har insett detta, men har de övriga det?” frågar han retoriskt.
”Diversitet är nyckeln till framgång. Ju fler människor av olika bakgrund du kan lära känna, desto bättre. Detsamma gäller företag. Immigranter och även asylsökande tenderar att komma från medelklassen i sitt ursprungsland. Det värsta vore att avfärda dessa människor på basis av namn eller accent. Det bästa är att höra individens egen historia och integrera den i sitt yrkesnätverk. Det vinner alla på.”
Kulturchock. Amerikanen Ross Worrell kämpade på i fyra år innan han fick anställning i Finland, trots en högt ansedd business-
examen från Kelley School of Business vid Indiana University i fickan.
”Det finska samhället håller på att öppnas för utlänningar, jämfört med 1990-talet, trots de senaste tidernas oginhet. Men affärsmässigt verkar landet ännu rätt så inåtvänt.”
Landsmannen Matthew Swanson flyttade till Finland för fyra år sedan, och fick relativt snabbt jobb som ingenjör, senare som patentombud inom elektronikområdet. Han är inte bekymrad över den hetsiga och polariserade samhällsdebatten där utlänningar tenderar att porträtteras i ett negativt ljus.
”Den högljudda minoriteten representerar inte majoritetens ståndpunkt.”
Jobbar mindre här. Upplever en amerikan eller engelsman kulturchock då han för första gången får smaka på det finska arbetslivet? Swanson lutar åt ja-hållet.
”I USA jobbar man åtminstone 50 timmar i veckan på större bolag, och 60 eller 70 timmar är inte alls ovanligt. Här i Finland arbetar vi betydligt mindre, med bättre balans mellan privat- och arbetsliv. På min första arbetsplats jobb kom min chef fram och sa: ’nu ska du gå hem, du har varit på jobb redan i 45 timmar den här veckan’. I USA säger man däremot: här är våra deadlines, nu jobbar vi för att uppfylla dem!”
Därtill råder platta organisationer och mindre hierarki i Finland, jämfört med den anglosaxiska världen.
Wert instämmer:
”Finnar jobbar mycket mindre än amerikaner: arbetsinsatsen är verkligen 37,5 timmar. I USA är det underförstått att man ska jobba 50–60 timmar även om man får betalt för 40. Min första dag på jobbet i Finland anlände jag klockan 8 och alla dörrar var låsta. Jag fick vänta i en kvart innan mina kollegor började anlända. Det misstaget har jag inte upprepat”, skrattar han.
Då han jobbade i USA kände Worrell av en betydligt starkare yrkesrivalitet än finnar är vana vid.
”I USA var jag van vid jobb, jobb och jobb. Här är det fler kaffepauser som gäller. I Amerika vilar ingen innan jobbet är gjort. Och gör man det, så petas man åt sidan av en mer ambitiös kollega. Det är lätt att avskeda folk i USA, även för mindre förseelser eller rentav för att man är sjukskriven.”
Att individens välmående står i större fokus i Finland och i Europa vet även engelsmannen Chris Devine, som jobbade i Tyskland och i Kuopio innan han flyttade till Helsingfors.
”Generellt jobbar engelsmän mer som i USA, medan tyskar lutar åt den nordiska modellen: att jobba för att leva, i stället för att leva för att jobba.”
Sjunde himlen. Kevin Tung är från Hongkong och har studerat i London samt på Hanken. Han yttrar några förlösande ord för den som upplever finsk arbetsliv som stressigt.
”Europa är ett himmelrike med en angenäm kultur. Stöter man på problem i jobbet kan man fråga chefen eller kollegan. I Hongkong förväntas man lösa problemet själv, vilket är ineffektivt. Trycket på de anställda är väldigt stort.”
Svetlana Aalto, patentassistent med bakgrund i Petroskoj, har däremot inte upplevt någon kulturchock.
”Finland är mycket välorganiserat och klart mindre byråkratiskt än Ryssland.”
Samtliga unga utländska anställda vid Seppo Laine ser sin framtid i Finland och upplever landet som sitt hem.
”Ingen av oss väntade sig att vi en dag skulle flytta i Finland, det vill säga innan vi plötsligt kom hit”, säger de i mun på varandra.
Vad skulle dessa nyfinländare, om de en dag tvingades lämna landet? Devine svarar utan att tveka:
”Vinterbad och stugliv. Jag älskar memma men avskyr den finländska brödosten (kaffeost).”
I USA, där allting är storskaligt, på gott och ont, får man även perspektiv på tillvaron, menar Wert.
”Helsingfors är litet nog för att vara överskådligt och kunna träffa folk. Det är svårt att verkligen lyckas och komma upp i karriären, men likaså löper finländare heller ingen större risk för att misslyckas totalt.”
Worrell har sista ordet:
”Ärligheten och den relativa frånvaron av korruption uppskattar jag. Till en början var det lite chockerande hur frispråkiga och direkta finnar kan vara men jag har lärt mig att uppskatta det. Folk kan säga: ’fuck you too, buddy’, men med ett leende. USA präglas i större grad av inställsamhet och intriger.”
Torsten Fagerholm text
Karl Vilhjálmsson foto
