Inom framtidsforskningen brukar begreppet ”svarta svanar” användas för att beskriva händelser som är extremt osannolika och i det närmaste omöjliga att förutse, men som om de likväl inträffar har både dramatiska och långtgående konsekvenser. Resultatet i folkomröstningen om brexit sommaren 2016 var utan tvekan tillräckligt osannolikt och överraskande för att klassas som en svart svan, och det samma kunde – med vissa reservationer – sägas om resultatet i det amerikanska presidentvalet senare samma år. Den ultimata svarta svanen är ändå den pandemi som på en kort tid har lamslagit såväl de nationella ekonomierna som en stor del av det internationella ekonomiska utbytet.
Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.
En ny sorts recession. Hur höga de samhällsekonomiska kostnaderna av coronapandemin kommer att bli är något som även de främsta av världens ekonomiska experter bara kan gissa sig till i det här skedet. Redan nu står det emellertid klart, att den här krisen kommer att bli en betydligt dyrare historia än såväl den globala finanskrisen/recessionen 2008-2009 som någon annan kris världsekonomin har upplevt i modern tid. Där tidigare kriser vanligen har fått sin början på finansmarknaden för att sedan sprida sig till realekonomin har riktningen den här gången varit den motsatta, från realekonomin till finansmarknaden. En annan betydande skillnad är att den privata servicekonsumtionen, som under tidigare kriser bidragit till att hålla ekonomins hjul i rullning, den här gången har drabbats både tidigare och hårdare än någon annan del av ekonomin.
Endast lån kan mota härdsmälta. Vad det här betyder, i klartext, är att ingen del av den privata sektorn den här gången kan bidra till att dämpa den ofrånkomliga nedgången i totalproduktionen och sysselsättningen; i stället faller det ansvaret helt och hållet på de enskilda staterna och centralbankerna. Redan nu har de offentliga stödåtgärderna på båda sidor av Atlanten nått aldrig tidigare skådade nivåer. Ändå tyder det mesta på att de enskilda staterna och deras regeringar ännu kommer att tvingas gräva betydligt djupare i sina (eller snarare i sina kreditorers) fickor för att undvika en fullskalig ekonomisk härdsmälta.
Mot den här bakgrunden är det i det närmaste självklart, att krisens ekonomiska effekter kommer att synas och kännas långt efter det att själva pandemin har ebbat ut. Och det finns åtminstone två argument som talar för att den här krisen, på samma sätt som den stora depressionen på 1930-talet och oljekriserna på 1970-talet, till och med kan tvinga fram ett paradigmskifte inom den ekonomiska politiken.
Reservkapacitet behövs. För det första har krisen redan nu med all önskvärd tydlighet demonstrerat, att den förmenta motsättningen mellan stat och marknad är alltigenom konstgjord. Även under normala förhållanden är en välfungerande stat en nödvändig förutsättning för en välfungerande marknad och vice versa, och då det krisar till sig är det uttryckligen marknaden som är beroende av statens vilja och förmåga att dämpa åtminstone de värsta skadeverkningarna. Det här betyder i sin tur, att staten inte – i motsats till vad den ekonomiska politiken förespråkat under de senaste decennierna – kan fungera enligt snäva företagsekonomiska effektivitetskriterier. För att effektivt kunna hantera extrema krissituationer som den pågående coronapandemin måste staten helt enkelt upprätthålla en viss reservkapacitet, framför allt inom hälsovården, som ur ett strikt företagsekonomiskt perspektiv kan te sig slösaktig.
Världsordningen kan förändras. För det andra har krisen visat hur sårbar dagens globaliserade ekonomi är. Den långt drivna internationella arbetsfördelning som i kombination med den internationella frihandeln gett oss allt billigare varor har också skapat allt starkare beroendeförhållanden länder emellan, vilka i en krissituation kan vara nog så problematiska. Redan nu har flera länder infört exportförbud för skyddsmasker och annan sjukvårdsutrustning, och om krisen drar ut på tiden kan även länder med en låg självförsörjningsgrad för livsmedel drabbas av problem. Vad det handlar om är helt enkelt en balansgång mellan effektivitet och sårbarhet, en balansgång som många av världens länder helt säkert kommer att omvärdera då krisen väl är över. I värsta fall kan det här leda till ökad protektionism och ekonomisk nationalism – men i bästa fall kan slutresultatet bli en stabilare och mindre sårbar ekonomisk världsordning än den vi har just nu.
