Tio år efter att jag flyttade hemifrån blev det dags att renovera mitt gamla pojkrum. Pappa tapetserade i ljusa färger, mamma målade listerna. En bäddsoffa införskaffades, krukväxter planterades och kistan som gått i arv plockades fram. ”Det blev ju fint”, sa jag när jag såg resultatet. ”Men väggarna är så kala, ni borde skaffa en tavla.”
Jag tänkte inte desto mera på saken innan jag nästa gång var på besök och fann att mamma och pappa tagit mig på orden. Där hängde hon på väggen ovanför bädd-soffan i en Ikearam. Mona Lisa.
”Mona Lisa?” sa jag.
”Leonardo da Vinci”, bekräftade pappa.
”Men ni kan ju inte ha Mona Lisa på väggen?” sa jag och skrattade konstigt.
Det kunde de förstås, och så har tavlan hängt där i tre år. Lika länge har jag försökt sätta fingret på mina känslor och förstå exakt var de skär sig med mammas och pappas. Jag kan inte gå in i rummet och titta på tavlan utan att skaka på huvudet och le, och samtidigt är det stört omöjligt att på ett begripligt sätt förklara för mamma och pappa varför jag reagerar som jag gör och finner det så roligt, så obegripligt.
”Det är något med hur ni associerade”, försöker jag. ”Jag säger tavla, och av alla miljoner alternativ så väljer ni världens mest kända målning.”
”Färgerna passar med mattan”, säger mamma.
”Men förstår ni att det är så överdrivet kitschigt att själva tavlan blir ointressant och att det är själva valet – er medvetna handling att välja just den – som får betydelse?”
Vi talar olika språk, våra horisonter krockar. Jag är född på 80-talet och kanske är det därför jag omöjligt kan betrakta den småleende kvinnan på väggen i mitt gamla pojkrum som annat än ironisk. Samtidigt vet jag att mamma och pappa inte ser det så, och att anti-ironin i sig själv blir uttryck för en aningslöshet som är dels oroväckande, dels charmerande och framför allt genuint ända-från-maggropen-rolig. Våra återkommande diskussioner om tavlan slutar inte sällan med att jag skrattar så tårarna rinner.
Kanske är det ändå jag som är smaklös och inbilsk i min vilja att hitta mening och djupare förståelse i vad som i grund och botten är en smaksak. Kanske ironin som standardfilter är min generations största svaghet? Kanske mina föräldrar helt enkelt bara gillar den där tavlan – vad är nu egentligen mindre chockerande – på Louvren
lockar Mona Lisa årligen sex miljoner besökare och alla kan ju inte vara aningslösa inför vad de håller på med?
Kanske har jag gått i Mona Lisas fälla. Att världens mest sönderbetraktade målning ännu 500 år efter sin tillkomst väcker så mångbottnade och motstridiga känslor i någon är väl på något sätt en bekräftelse av dess status som världskonst. Eller så ligger den största konsten av dem alla alltjämt i att försöka begripa sig på sina föräldrar.
Kaj Korkea-aho text
Kaj Korkea-aho
skriver onda böcker, gör poddradio och flanerar i Berghäll.
