Ångest och depression är de mest långvariga följderna av kärnkatastrofen vid Tjernobyl, men samtidigt förbiser historieskrivningen ofta betydligt allvarligare cancereffekter av USA:s kärnvapentest.
Den 26 april 1986 exploderade reaktor 4 i kärnkraftverket i Tjernobyl under ett milt sagt klantigt utfört säkerhetstest. Efter Tjernobyl har man inom många studier granskat antalet cancerfall. I Ukraina och Vitryssland ökade visserligen förekomsten av sköldkörtelcancer, men enligt en FN-studie från 2008 (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation) beräknas under 100 personer ha avlidit till följd av detta. Vad gäller övriga cancertyper har man inte statistiskt kunnat säkerställa någon ökning. Världshälsoorganisationen WHO uppskattar dock att cirka 9 000 personer kan dö innan de fyller 95 i en eller annan form av cancer som går att tillskriva strålning från Tjernobyl.
Radionukliderna som lokalbefolkningen vid Tjernobyl exponerades för var huvudsakligen jod-131, cesium-134 och cesium-137. Jod-131 har en halveringstid på enbart åtta dagar. Eftersom ämnet snabbt kan överföras till människor via inandning och genom konsumtion av förorenad mjölk var det av kritisk betydelse att skydda sköldkörteln, speciellt hos barn – vilket tyvärr sällan var fallet. De nämnda cesium-isotoperna har relativt längre halveringstid, 2 respektive 30 år. För det mesta exponerades lokalbefolkningen för strålningsnivåer som är jämförbara med eller några gånger högre än årliga nivåer av naturlig bakgrundsstrålning (cirka 2,4 mSv per år), och framtida exponering fortsätter att minska långsamt i takt med att radionukliderna sönderfaller, konstaterar FN.
En stor utmaning i dagsläget är och förblir den psykologiska hanteringen av katastrofen. En mindre synlig, men desto mer långsiktig hälsoeffekt är den posttraumatiska stress (ångest, oro och depression) som präglat livet hos dem som upplevde själva olyckan, och plötsligt tvingades till uppslitande evakuering.
Civilbefolkning som försökskanin. Då man talar om kärn- och strålningskatastrofer bör man minnas faktumet att USA:s regering genomförde cirka 200 kärnvapentester mellan 1945 och 1962. De ägde rum framför allt i Nevada, Utah, Arizona och New Mexico under perioden 1951–1962. Mitt i det kalla krigets masspsykos och kapprustningens hetta hade tydligen ingen beslutsfattare tillräcklig sinnesnärvaro för att beakta hälsan hos dem som arbetade direkt med de farliga materialen, eller för den delen det stora antalet ”downwinders”, alltså civilbefolkningen som råkade vara bosatta i närbelägna områden dit vinden blåste.
Enligt Keith Meyers vid University of Arizona kan vapentesterna indirekt ha skördat upp till 690 000 canceroffer (https://bit.ly/31jLR4P). År 1990 stiftade kongressen en lag (https://bit.ly/2l4fum6) som beviljade kompensation till de drabbade och deras anhöriga, summor på upp till 100 000 dollar. Totalt hade 1,96 miljarder dollar utbetalats per 2014, enligt de senaste uppgifterna från USA:s justitiedepartement.
Torsten Fagerholm text
