Under fjolåret dök en nygammal idé igen upp i den europeiska politiska debatten: en fördjupning av eurosamarbetet till en fullvärdig ekonomisk union, med en egen finanspolitik och en egen finansminister. Den som mer än någon annan bidrog till att lyfta fram den här ambitiösa visionen för euroområdets framtid var Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron, med försiktigt bifall från Europas enda verkliga ledare, Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Även om det än så länge är oklart exakt hur det fördjupade eurosamarbetet skulle se ut i praktiken är den här diskussionen mer än välkommen; om det finns något vi kan lära oss av den långa – och för de berörda länderna mycket smärtsamma – skuldkrisen i euroområdet är det nämligen att eurosamarbetet inte på sikt kan förväntas fungera utan en gemensam ekonomisk politik.
Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.
Botens sakrament. Enligt en här i vårt eget land mycket populär sedelärande berättelse berodde eurokrisen uteslutande på vissa (läs: sydeuropeiska) länders slapphänta skötsel av sina offentliga finanser. Och som alla andra moraliteter utmynnar också den här berättelsen i en klar och tydlig lärdom: om bara de slösaktiga sydliga euroländerna tar modell av euroområdets skötsamma och disciplinerade nordliga medlemmar kommer allt att bli bra, och sedan kan euroländerna leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar.
Följaktligen skulle en gemensam finanspolitik för euroområdet inte bara vara onödig, utan direkt skadlig i den mån den gjorde det möjligt för ansvarslösa sydeuropeiska slappsvansar att lägga rabarber på ännu mer av de skötsamma nordeuropéernas surt förvärvade slantar.
Problemet med den här uppfostrande berättelsen är att den, som moraliserande berättelser ofta har en tendens att göra, erbjuder en alltför förenklad syn på verkligheten. Även om det i Greklands fall otvetydigt var en långvarig vanskötsel av de offentliga finanserna som utlöste skuldkrisen gäller den här förklaringen inte för de övriga krisländerna. Irland och Spanien hade ännu så sent som år 2008 ett rejält budgetöverskott och en mycket låg – i Irlands fall närmast obefintlig – offentlig skuld i förhållande till BNP, och till och med Portugal med sin skraltiga realekonomi hade gjort stora framsteg i att banta ner sitt budgetunderskott innan den globala finanskrisen slog till år 2008.
Chockdoktrin. Den gemensamma nämnaren för Irland, Portugal och Spanien är att de alla drabbades av allvarliga ekonomiska chocker, som de i avsaknad av en egen valuta- och penningpolitik tvingades hantera enbart med hjälp av finanspolitiken. I Irlands och Spaniens fall handlade det om den bankkris som utlöstes då den långvariga prisbubblan på deras respektive fastighetsmarknader sprack, i Portugals fall om den globala recessionen år 2009 som slog extremt hårt mot landets ensidiga och föga konkurrenskraftiga exportsektor. I de två förstnämnda fallen skulle krishanteringen knappast ha underlättats nämnvärt av en gemensam finanspolitik för euroområdet, men nog av en europeisk bankunion av nuvarande modell. Däremot skulle den portugisiska skuldkrisen, som triggades av en allvarlig extern chock mot en redan från tidigare skral realekonomi, mycket väl ha kunnat undvikas helt och hållet med draghjälp från en gemensam finanspolitik, vilket helt säkert hade blivit mindre kostsamt än att hantera krisen då den väl var ett fullbordat faktum.
Inget surrogat. En gemensam finanspolitik för euroområdet är naturligtvis inget substitut för finanspolitisk disciplin på nationell nivå. Men som eurokrisen har visat kan också länder som skött sina offentliga finanser exemplariskt drabbas av en skuldkris om de tvingas bemöta en allvarlig ekonomisk chock med finanspolitiken som enda verktyg. I den mån sådana chocker har sitt ursprung i banksektorn torde den bankunion som nu har skapats inom euroområdet ha tillräckliga resurser för att hantera dem, men för att bemästra de realekonomiska chocker som kan drabba enskilda medlemsländer måste europrojektet kompletteras med en gemensam finanspolitik.
Även om det här innebär ett ökat kollektivt ansvar – något som tycks vara anatema (bannlyst) för de flesta finländska politiker – är det på sikt inte bara det ekonomiskt fördelaktigaste, utan det enda alternativet för att garantera eurosamarbetets stabilitet.
