I min senaste kolumn i Forum var jag inne på att Europa behöver tillväxt för att komma ur den rådande ekonomiska svackan. Jag ska spinna vidare på det här.
Det står nämligen klart att Europa inte kan spara sig ur krisen och alla sparåtgärder måste kompletteras med satsningar på tillväxt. Ett område med stor tillväxtpotential i Europa är forskning och innovation.
Europa har högtstående forskning och ett välfungerande forskningsnätverk som uppstått bland annat tack vare gedigna satsningar på student-, lärar- och forskarutbyte, infrastruktur och forskningsstipendier. I Europa har EU:s forskningsprogram en central roll vid sidan av de nationella satsningarna. Målet med EU:s forskningsprogram är att sporra de bästa studenterna och forskarna på kontinenten att träffas och utbyta kunskap. Den så kallade ”femte friheten”, det vill säga fri rörlighet för kunskap, har lyfts upp jämsides med den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital.
Det finns också många brister i europeisk forskningshushållning. Sedan år 2000 har alla EU-länder haft som ett gemensamt mål att investera minst 3 procent av sin bruttonationalprodukt på forskning och utveckling. Endast tre länder, däribland Finland, har uppnått denna nivå och den ekonomiska svackan har dessutom gjort sitt. Europa är också erkänt dåligt på att slå mynt på sin kunskap. Vi släpar långt efter USA, Japan och Kina när det gäller att omvandla forskningsrön till ekonomiskt framgångsrika produkter och tjänster.
Som bäst pågår en revidering av EU:s forskningsprogram. För att råda bot på svagheter och utveckla våra styrkor har EU-kommissionen lagt fram ett omfattande förslag. Arbetet går under namnet Horisont 2020 och handlar om ett gemensamt finansieringsprogram för forskning och innovation. Kungstanken är att slå ihop den vetenskapliga processen med en mer marknadsorienterad innovationsverksamhet. Det nuvarande forskningsprogrammet, FP7, som löper ut år 2013, har uppgått till 50 miljarder euro medan Horisont 2020 föreslås få 80 miljarder euro för motsvarande sjuårsperiod.
Själva forskningsdelen av Horisont 2020 fokuserar, liksom det nuvarande forskningsprogrammet, på såväl grundforskning som tillämpad forskning. Det är viktigt att understryka att satsningarna på innovation inte sker på bekostnad av högtstående grundforskning, för utan denna kan vi inte ha innovationer och teknologiska genombrott. Likväl återstår en stor satsning på utbytesprogram för studerande och forskare.
Ett viktigt element i EU:s forskningsprogram är satsningen på forskningsinfrastruktur. Enligt mig lägger kommissionen inte tillräcklig tyngd på denna aspekt. Detta är ett problem som bör rättas till av medlemsländerna och Europaparlamentet då man behandlar kommissionens förslag till Horisont 2020 senare i år. Ett alternativ vore kanske att utveckla nya samarbetsformer med Europeiska Investeringsbanken för att underlätta tillgången till lån för infrastrukturprojekt.
En nyhet i Horisont 2020 är att man lyfter upp vissa horisontella utmaningar ovanom andra. Dessa stora samhälleliga utmaningarna är klimatförändringen, tillgång till energi, vatten och livsmedel, hållbart jordbruk, mer effektiva och miljövänliga transportmedel, åldrande samhällen, pandemiska utbrott samt mer effektiv och hållbar användning av naturresurser. Initiativet är bra eftersom alla dessa kräver multidisciplinära insatser då ingen enskild vetenskapsgren ensam kan svara mot dessa utmaningar.
Jag är övertygad om att Horisont 2020 är en klok framtidsinvestering som kan visa vägen mot en mer innovativ och dynamisk ekonomi i Europa. EU-kommissionen har dessutom föreslagit att en stor del av unionens strukturfondsmedel i framtiden ska användas för ändamål som stöder forskning och innovation. I och med att strukturfondsmedlen utgör en tredjedel av EU:s årliga budget och kompletteras med de öronmärkta pengarna för Horisont 2020 finns betydande potential för positiv utveckling, som på sikt bidrar till tillväxten i Europa. Före vi kommit så långt måste politikerna i parlamentet och rådet enas om att satsningarna är nödvändiga. Här handlar det som så många gånger om prioriteringar.
Carl Haglund, Bryssel
