Tyskland börjar vakna upp. Enigheten har varit stor: för att spara liv, stänger vi Tyskland. Restauranger och gym, bilindustri och skolor, allt har varit stängt i snart tre veckor nu (första veckoslutet i april). Ekonomin i all ära, men människoliv är viktigare – det säger politiker i alla läger. Och knappt någon hävdar att det var dumt att stänga Tyskland.
Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Drömmen som Tyskland börjar vakna upp ifrån ser ut så här: Om vi bara håller oss hemma, går det bra. Då räddar vi livet på gamla och andra riskgrupper. Det gäller bara att härda ut, en stund, och det väl inte för mycket begärt att de unga och friska offrar lite av sin frihet?
I vaket tillstånd märker Tysklands systemrelevanta tänkare det illusoriska i isolationsdrömmen. Eller kanske de vetat det från början, men först nu sett tiden mogen att kommunicera tanken till en bredare allmänhet. Tanken är att isolationen bryter ned samhällets grundvalar, och fort nog skapar mer mänskligt lidande och död än vår Ausgangssperre spar.
Människovärdet går först. Humanisterna tänker på rättsstaten och demokratin. Vad säger Karlsruhe? Karlsruhe i sydväst är sätet för Bundesverfassungsgericht, en instans av äldre rättslärda som prövar huruvida politiska beslut är förenliga med grundlagen. ”Människovärdet är oantastbart” lyder första budet i den omtyckta grundlagen, som nyss fyllt 70 år. Inskränkningarna i rörelsefriheten måste vara både tillfälliga och kortlivade.
Till den juridiska ekvationen hör att Tyskland likt USA är en förbundsstat, där delstaterna har omfattande rättigheter och skyldigheter. Detta har kanske mer fördelar än nackdelar. Söder, vår ministerpresident i Bayern, är alfahanne och leder med krafttag, empati och förstånd. Den största förbundsstaten, med ett alltför långt namn som alltid förkortas till NRW, leds av Armin Laschet, huvudkandidaten till nästa CDU-partichef. Lite smågnabb blir det, med fler chefer och olika ledarstil. Men fjärran från USA:s kaos eller Ungerns envälde.
De sociala myndigheterna påtalar hur ojämnt ödets lotter falla. Socialt svaga hushåll saknar infrastruktur för skolundervisning hemma. Datorbrist. Platsbrist. Föräldrar som inte kan tyska. Eller super. Familjevåld. Socialt starka hushåll kan också drabbas, om ena eller båda föräldrarna är i systemrelevanta yrken, eller företagare inom branscher med lapp på luckan. Det uppstår lokala härdar av undantagstillstånd som är svåra att härda ut ens på veckonivå och skulle behöva sådant samhälleligt stöd som förutsätter fysisk närvaro av socialmyndigheter.
Medicinarna forskar vidare. Professor Christian Drosten, vår avgudade chefsvirolog på Tysklands bästa sjukhus Charité i Berlin, påtalar från början att han är blott virolog och inte kan förutsättas känna till följdverkningarna av skolstängningar. Önsketänkande halvcharlataner som Wolfgang Wodarg läxas upp av Drosten, och vetenskapen får en välkommen förstärkning i sin roll som samhällelig stöttepelare.
Gradvis öppning av samhället. Pandemiexperten och bioetikern Alexander Kekulé (vars förfader August kanske är bekant från skolans kemilektioner om bensenformeln) ville redan i januari stänga Tyskland, men pläderar nu för en gradvis öppning av samhället om några veckor. Början vore skolorna, barnen klarar ju coronan bäst. Farmakologiprofessorn Fritz Sörgel vill ta blodprov av säsongkortsinnehavarna till fotbollsklubben RB Leipzig. Om deras match mot Tottenham den 10:e mars trots 42.000 tättpackade åskådare inte utgjorde någon större smittohärd, kanske folkets opium, fotbollen, stegvis kan öppnas upp för en ung och frisk publik?
Företagen drabbas väldigt olika, beroende av bransch. Man är noga med att inte kallhjärtat väga ekonomi mot människoliv. Klokt nog låter man folkets insikt växa fram: endast ett fåtal har lyxen att kunna rida ut stormen genom att ligga på sofflocket. Enligt karikatyren levde alpbyarna förr på att hugga ved åt varandra; Tyskland är Exportweltmeister och lever av varor som andra köper av oss. På sofflocket förblir veden ohuggen och varorna oproducerade. Forskningsinstitut såsom ifo under Clemens Fuest reder ut begreppen för både regering och allmänhet.
Etikfrågor. Outtalad förblir ännu den explicita strategin. Den 10 mars sa Merkel att 60-70 procent av oss tyskar kommer att få corona. Stämmer det antagandet ännu? Om ja, är det då klokt låta sig ledas av platta-ut-kurvan-strategin? Den kan göra ont värre. Minimerandet av det totala samhälleliga lidandet kan bli ledstjärnan.
Att etikfrågor är på mångas läppar förvånar inte. Får man tro Monty Pythons fotbollsmatch är det ju bara de gamla grekerna som kan mäta sig med tyskarna vad måttet filosofer-per-capita gäller.
