Rekommenderar läsning av Dagens Industris debattsida 16 december ”En skam för Sverige att judehatet ökar”. Där föreslår Lena Posner Körösi och finansmannen Gabriel Urwitz sju punkter för att komma tillrätta med ”den flathet som politiker och rättsvårdande myndigheter uppvisat”.
Jag tar här upp två punkter:
O ”Obligatorisk undervisning om Förintelsen, svensk och europeisk historia samt religionsundervisning…..Det är inte acceptabelt att dessa lektioner ibland saboteras av elever och föräldrar som inte vill delta i undervisningen om Förintelsen…för att det inte stämmer med den egna eller familjens religiösa eller politiska uppfattning.”
O ”Många flyktingar som kommer från Mellanöstern kan ha vuxit upp i en miljö som är starkt antisemitisk….Vi hyser stark oro för de parallellsamhällen som växer fram i vissa förorter, framför allt runt våra storstäder”, skriver de.
Jag gick i skolan på 1950-talet, få år efter andra världskrigets slut. Då var historia ett av huvudämnena och vi blev starkt medvetna om sambandet mellan historien och nuet.
Gymnasiets humanistiska linjer hade då 207 timmar historieundervisning per år, från 1970 var den sänkt till 198 timmar, 1994 ned till 190 timmar och så det stora språnget år 2000 ned till 80 timmar.
Ämnet historia hamnade under många år som en underdel av samhällskunskapen. På naturvetarlinjer var motsvarande timantal 181 på min tid ned till 149 och sedan 80 timmar från 1994. Det är snårigt att beskriva på hur det är idag, men elever kan tydligen komma undan med 50 timmar historia på ett läsår trots påstådd allmän ökning.
Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar är medskyldiga till nedmonteringen. Dagens politiker får gärna åka runt i världen och berätta hur förträffligt Sverige är. Men det är lätt att hålla med Körösi/Urwitz om att beslutsfattare på allvar måste ta tag i självförvållade problem här hemma.
Jag brukar inte instämma i svepande negativa omdömen om politiker som har tufft nog att väga samman olika intressen. Men Körösi/Urwitz är något på spåren när de apropå historielöshet och nutidens attentat talar om flatheten hos politiker och rättsvårdande myndigheter. Den är åtminstone alltför utbredd.
