Nedanstående krönika publicerade jag på ledarsidan i finlandssvenska Hufvudstadsbladet i söndags 24 januari efter ett par veckor på Mauritius:
På Mauritius i Indiska Oceanen ser det lilla öriket med drygt 1,3 miljon invånare och en yta bara något större än Ålands ut att ha lyckats betydligt bättre med det som flertalet länder i Europa uppenbarligen misslyckats med. Integrationen av inflyttade från många länder, flera helt olika kulturer och religioner.
Här var Holland kolonialmakt till 1710, Frankrike till 1810, Storbritannien till 1968 med språken franska samt kreol med arv från slavtiden, som vanligaste språk. Engelska är det officiella språket, de allra flesta förstår alla tre.
Betydande grupper av indier, tamiler, muslimer från Mellanöstern, ättlingar till frigivna slavar i Östafrika och kineser har flyttat in. De flesta familjerna har kommit under de senaste hundra åren, en långdragen process som naturligtvis underlättat. Tidigare stridigheter mellan olika grupper har i hög grad klingat av.
Från kalla Norden inlöper nyheter om misstänkt korruption på högsta regeringsnivån, om bortmotade flyktingar där anklagelser haglar om anlagda bränder, våldtäkter och andra sexuella trakasserier, om släpphänthet inför kvinnoförtryck i förorter, kort sagt ett alltmer havererat välfärdssamhälle. Detta åtminstone enligt mediernas rapportering med en illa dold ironi över den tidigare ”moraliska stormakten Sverige” som inte längre har så mycket att lära andra.
När jag visas en tamilsk helgedom slår det mig att i andra änden av Indiska Oceanen har Sri Lanka lyckats få slut på det blodiga och långvariga upproret från en terrorinriktad rebellrörelse. Att en tamilsk kvinna 1991 mördade Indiens tidigare regeringschef Rajiv Gandhi är inte bortglömt.
Gandhi stod tillsammans med Olof Palme i spetsen som föredömen för många alliansfria nationers nya ledare från tidigare kolonier, varav många inte alls kom att leva upp ens till elementär demokrati.
Tanken slår mig att Palme och Gandhi för nästan exakt 30 år sedan i slutet av januari på ett hotell i Indiens huvudstad New Delhi gjorde upp om en av världens då största vapenförsäljningar, över 400 tunga Bofors kanoner som skydd mot i första hand Pakistan. Valet av leverantör skedde det med motiveringen att det är bäst att köpa från alliansfri stat utan politiska krav.
Olof Palme mördades en månad senare, 28 februari 1986. Gandhi höll tal vid Palmes bår i Stockholms stadshus. Andra mystiska dödsfall i samband med svenska vapenaffärer i Indien och Singapore inträffade därefter. Detta sedan mutor på ca 300 miljoner svenska kronor avslöjats vid kanonexporten.
Här ute i Indiska Oceanen i ett land utan krigsmakt och med en friare press än i många andra u-länder, med en fungerande demokrati, får jag utpekad myndigheten mot korruption, ICAC, i en pampig byggnad med utsikt över huvudstaden Port Louis. Just nu är den sysselsatt med att granska tillsättandet av fyra avdelningschefer vid Posten.
Och Sverige exporterade redan 1973 en myndighet också till Mauritius som står för bättre moral, The Ombudsman.
Alltid något för svenskar att vara stolta över i dessa dagar.
