På min hemgata i Helsingfors östra förorter var vi inte bortskämda med fina bilar på 1960-talet.
Men så en dag, eller rättare sagt en morgon, stod den där – en röd Jaguar E-type, klassikern bland sportbilar.
Motorhuven var lång som evigheten, linjerna smäckra som en slickepinne och bilen så låg att man måste akta sig för att inte stiga ner på den från trottoarkanten.
Jag tror att det var en flygvärdinna som bodde i gården jag har att tacka för den här estetiska upplevelsen. Tyvärr tog visst hennes förhållande slut ganska snabbt, för det var inte många gånger bilen prydde vår gata.
Jämfört med dagens bilar stod E-types köregenskaper inte helt i samklang med motorns potential. Lurad av den starka motorn har säkert många kurvor tagit slut på hälft för oförsiktiga förare. Det är så legender föds.
Krut. När jag i maj fick chans att provköra den siffermässiga uppföljaren, F-type, kändes det lite som att uppfylla barndomens drömmar om en röd E-type med tillhörande flygvärdinna. Javisst, små pojkar har stora drömmar.
Nu var passagerarsätet tomt, men motorn röt lovande till när jag tryckte på startknappen, den svarta instrumentpanelen lyste upp och luftintagen öppnades och intog sina positioner som ledda av en osynlig hand.
Med tanke på motorljudet var det synd att bilen var en instängd coupé, där ljudet av 380 hästkrafter från den kompressorladdade V6:an är ett av de centrala glädjeämnena. För föraren vill säga, kanske inte omgivningen.
Men majsolen sken och de ultralåga däcken såg ut att bita effektivt i asfalten.
Alltså i med D-växeln och ut på landsvägen. Eller varför inte ragga brudar, om man vore i en lite mindre medfaren ålder.
Jämfört med supersportbilar som kan vara verkligen svårhanterliga i ovana händer är F-type S ett lätt fall. I låga hastigheter är den som vilken som helst familjebil, låt vara lite stötigare som sig bör i en sådan här bil.
Men på kurviga vägar där man kan dra på ordentligt kommer bilen till sin rätt. Styrd av människohand och hjälpt på traven av en uppsjö av tekniska körhjälpmedel pilar den som en dröm genom de mest intrikata hårnålskurvor.
På motorvägen är bilen annars stabil och håller riktningen bra, men de breda däcken vill suga sig till alla spår som finns i asfalten.
Förfinad. Med jämn gas är F-type en verkligt tyst bil med bekväma säten, god fjädring och tekniska hjälpmedel för de flesta behov.
Egentligen strider det mot sportbilarnas grundtanke, som är att ge föraren en känsla av att sitta på vägen och höra och känna alla nyanser i motorljud och vägunderlag. Nu var man tvungen att hissa ner sidofönstret för att få njuta av de akustiska fenomenen. Och då förstörs ju frisyren.
Bilar av den här kalibern är kanske inte politiskt helt korrekta, men jag kan lova att man inte tänker på det när man kör. Däremot kan man lugna samvetet genom att inte köpa bilen.
Miljöpolitiskt behöver den som lägger ut nästan 130 000 euro på bilen inte ha dåligt samvete. EU-förbrukningen är 9,1 liter bensin och CO2-utsläppen 213 gram. Som en en normal familjebil från mitten av 2000-talet.
Rolighetsfaktorn är bara på en helt annan nivå!
Bo Ingves Text och foto
