Deutsche Bank är en storbank med 100 000 anställda i 70 länder, grundad 1870 för att stöda Tysklands utrikeshandel. Banken hade kontor i Shanghai, London och Buenos Aires. År 1881 landsteg DB i Ryssland för att finansiera en järnväg som Alexander III välsignat, och har verkat där sedan dess. Under nazismens år solkade Deutsche Bank ner sitt rykte genom att finansiera Hitler-regimen och köpa upp guld stulet från judar.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.
Efter kriget fokuserade banken på att finansiera Tysklands ekonomiska underverk när landet återupprättade sin dominerande position. År 2000 hade DB blivit en av världens tio största banker.
Stort var vackert. Gå bakåt 30 år – för mig är det bara ett kort ögonblick i livet – och du kan läsa att Deutsche Bank har varit den bästa, största och mest framgångsrika banken i Tyskland och hela Europa.
Då ägde banken bussiga bitar av stora tyska företag, typ Mercedes, BASF, Siemens, och slog övriga banker världen runt med häpnad. På den tiden köpte DB också storbanker som Morgan Grenfell i London och Bankers Trust i New York, och svalde dem utan att hicka.
Jag minns som i går hur jag besökte Deutsche Banks nya marmorklädda tvillingtorn i Frankfurt och mötte män och kvinnor med framgång skrivet på skjortbröstet. De var precisa, ambitiösa och de ägde världen.
DB hade Tysklands största investeringsfond, DIT (Deutsche Investment Trust) och nära nog kontrollerade aktie-, värdepappers- och fastighetsmarknaden i Tyskland och många andra länder – innan de amerikanska jättarna knuffade ner dem från toppen.
Men DB:s nuvarande aktievärde är detsamma som för 30 år sedan. Ingen bländande prestation av en finansjätte.
Inte som på Strömsö. Detsamma kan sägas om Citibank, den globala amerikanska banken som – precis som Deutsche – är finansiär och rådgivare åt storföretag världen runt. Också Citibank har 100 000 smart klädda anställda som jobbar dygnet runt.
Jag minns fortfarande hur CEO John S. Reid anlände till Singapore 1987 i sitt privata jetplan, och bara hade möte med Singa-pores premiärminister. Vanliga företag låg under hans värdighet.
Sedan finanskrisen 2007 har dessa två banker upplevt skandal på skandal. En investering i någondera bankens aktier precis före finanskrisen hade varit ett dåligt val – eftersom de har tappat 90 procent av sitt värde.
Bankpest. Att försöka bli stor, bäst och leva över sina resurser är den pest som drabbar banker. Ledningen har inte koll på vad de anställda gör. Bonuskulturen är som ett gift för både banker och deras kunder på lång sikt. Se bara på Wells Fargo, en annan amerikansk bankjätte. Deras CEO hade inte en susning om att man falsifierade konton och kreditkort för över två miljoner kunder bara för att göda sina bonusar.
När jag ser hur Nordea och OP-gruppen knegar på och blir större och större drar jag paralleller till lärdomarna ovan. För inte så länge sedan (igen sett ur mitt eget perspektiv) var båda bankerna i skräpskick. KOP och FBF stod på konkursens brant i slutet av 1980-talet, och OKO och andra andelsbanker var vanstyrda.
Nu ser vi OP hoppa in i hälsovårsbusinessen med stor tillförsikt, som om de skulle kunna klå de tuffa svenska private equity-killarna på denna spelplan. Jag tvivlar på bankers förmåga att i det långa loppet lyckas i en sektor som inte är deras hemmaplan – speciellt när Harri Aho, vd för Pohjola Terveys nyligen lämnade skeppet.
Dumbommar på picknick. Både Nordea och OP har dykt huvud-stupa in i försäkringsbusinessen. Konkurrensen i försäkringssektorn är global och varje internationell aktör kan intyga att det är en tuff bransch.
Båda bankerna har misslyckats monumentalt med att tillämpa nolltolerans för kollapser i online-betalsystemen. Jag har räknat ut antalet årliga IT-systemkollapser: mellan fem och tio. Betalningar och penning-transaktioner är en basservice som de fortfarande inte har fått koll på!
Så se upp för fallgropar, för som min exkollega Nassim Nicholas Taleb sa för 30 år sedan: ”Suckers think that you cure greed with money, addiction with substances, expert problems with experts, banking with bankers, economics with economists, and debt crises with debt spending.”
