På söndagen fick den finländska publiken uppleva en efterlängtad spelning med Wardruna, gruppen som tar den fornnordiska mytologin på allvar – utan att för dess skull förfalla i självparodi.
I början av 2000-talet var den Bergenfödde Einar Selvik främst känd för sina insatser som trumslagare i black metal-bandet Gorgoroth. Numera är han frontfigur för folkmusikprojektet Wardruna.
Wardruna har sedan 2009 gett ut en en skivtrilogi inspirerad av runalfabetet (futharken). Gruppen använder flitigt förkristna och vikingatida instrument såsom kraviklyra, benflöjt, hardingfela, munharpa, stråkharpa, något slags alphorn, hjortskinnstrummor, bockhorn och lur. Gruppens genombrott var soundtracket till History-kanalens Vikings, en serie som har pågått sedan 2013 och sänds på HBO Nordic.
Showen har kritiserats för att ta sig dramaturgiska friheter och blanda in historiska felaktigheter. Seriens skapare har försvarat sig med att det inte går att eftersträva historisk träffsäkerhet vad gäller det mytomspunna vikingasamhället eftersom det råder brist på nedskrivet källmaterial från denna tid. Största delen av vikingahistorien känner vi till tack vare skrifter som kom till som efterhandskonstruktioner under tiden då Skandinavien redan hade kristnats – medan sikten har grumlats till ytterligare av populärkulturens filter.
Samma utmaning gäller i utgångspunkt Wardruna. Just därför betonar gruppens ledare Selvik vid varje konsert att bandet inte försöker återskapa den fornnordiska musiken. Snarare är målet att skapa ny musik för att ersätta den gamla som gått förlorad. Det lyckas man med tack vare en filmisk ljudbild blandad med avskalade, skaldiska former. Wardruna bjuder inte på några jippon, plojer eller gimmicks. Man spelar mörk, pulserande, ritualistisk, rentav och shamanistisk folkmusik utan att konstla eller förvränga.
Det dröjde sex år mellan Wardrunas första Finlandsspelning på Savoy-teatern 4.11.2013 och den senaste konserten på Kulturhuset i Helsingfors 18.11.2019.
Kännetecknande för många sidoprojekt hos extremmetallartister är att de har en stark dragning åt traditionell folkmusik och inte tvekar att blanda in diverse akustiska och traditionella instrument. Wardruna – som inte är ett sidoprojekt utan en fullblodad grupp – driver detta uttryck till sin absoluta spets.
Gruppen tilltalar ett brett spektrum av subkulturer. Att döma av Helsingforspublikens klädsel närvarar fans av black metal, goter, wannabe-vikingar och nyhedningar, men framför allt en hel del rätt så vanliga normcore-personer iklädda bland annat Nasa-tröjor.
Man ska inte missförstå Wardruna: det går inte ut på att återskapa en nostalgisk Valhalla-romantik. Tyvärr är kulturarvet kring vikingmytologin missbrukat, laddat och rentav skambelagt. Högerextrema miljöer (de så kallade “Soldiers of Odin”) har försökt plocka körsbären ur tårtan genom sitt stereotypa, fullständigt obildade bruk av valda symboler ur nordisk mytologi.
Wardruna tar skickligt tillbaka den egna historien – eller tolkningsföreträdet – genom att betrakta vikingatiden via positiv nyfikenhet och individuell utveckling. Gammal, bortglömd kunskap fortsätter resonera, skapa betydelse och ge lärdom.
Hos den mottaglige lyssnaren framkallar Wardrunas musik ett transliknande tillstånd. De pulserande ljudvågorna är stundvis riktigt intensiva, men bygger i regel på dova basmattor och hypnotiska slagverk som pådrivs av skanderande stämmor. Ett dramaturgiskt snilledrag är att punktera risken för monotoni med stunder av hjärtsäkrande melankoli och avskalad, skaldisk poesi. Det blir intressant att följa med i vilken riktning Selvik utvecklar Wardruna framöver, lyckas bandet undvika stagnation?
Sedan det mörka 1990-talet har somliga kreativt vidsynta f.d. black metal-artister framgångsrikt överfört de mörka, mystiska stämningarna till nyskapande musikaliska hybridformer. Ett paradexempel är Wardruna som spelar på tidlösa strängar. Sången har en funktion som livstråd, i perfekt symmetri med döden.
