Fullständig konkurrens är den mest effektiva marknadsformen men den är svår att uppnå. Kriterierna för fullständig konkurrens är rätt många, som till exempel att varan bör vara homogen; alla bör ha fullständig information om varans beskaffenhet och pris; marknaden ska tillåta fritt in- och utträde; det ska inte finnas några stordriftsfördelar eller externa effekter. Om något av kriterierna inte uppfylls kommer marknaden inte att leda till bästa möjliga resursfördelning.
Eva Österbacka är professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi och har arbetsmarknads- och familjeekonomi som specialområde.
Det finns faktiskt rätt få varor eller tjänster som uppfyller kriterierna. Marknaden genererar därför inte nödvändigtvis effektivitet. Offentligt ingripande kan förbättra effektiviteten. I vissa fall hjälper regleringar. I andra fall kan offentliga bidrag eller offentlig produktion öka på effektiviteten.
Kan man köpa sig hälsa? Hälsovård är ett typexempel på något som inte är förenligt med fullständig konkurrens. Hälsa är inte en homogen vara. Kan hälsa ens köpas för pengar? Allmänt taget är folk beredda att betala rätt mycket för att få sin hälsa tillbaka. Helt klart är också att brist på pengar kan försämra hälsan. Exakt hur mycket pengar som krävs för att bibehålla en god hälsa till hög ålder är ändå så gott som omöjlig att fastställa. Människan kan lida av så många olika typers ohälsa som kräver olika typer av åtgärder.
Ingen av oss kan heller förutspå när vi drabbas av ohälsa. Osäkerhetsfaktorn är stor. Vi kan försöka leva hälsosamt för att få ett längre sjukdomsfritt liv, men det ger inga som helst garantier. Vi kan drabbas av en olycka. Våra gener, som vi inte valt själva, påverkar hälsan. Att livsmedelsindustrin är reglerad, eller att vi har vaccinationsprogram och mer eller mindre tvingande mödra- och barnrådgivning är exempel på välfungerande reglerad, förebyggande vård med positiva hälsoeffekter för såväl enskilda individer som deras omgivning. Den offentliga sjukförsäkringen är ett annat exempel på lyckat offentligt ingripande. Utan den riskerade en del bli oförsäkrade. Den som tror på en frisk framtid har få skäl till att teckna en dyr sjukförsäkring. Andra skulle kanske inte ens få någon. Säg det privata försäkringsbolag som är villigt att sälja en försäkring till den kroniskt sjuka!
Bättre vårdresultat vid större enheter. Andra viktiga och betydelsefulla regleringar är att inte vem som helst får verka som läkare och att läkemedel genomgår noggrann granskning. Ingen vill vårdas av en bluffläkare eller få verkningslösa eller skadliga läkemedel. Vid skarpt läge inger det trygghet att läkaren man uppsöker har en gedigen utbildning och har behandlat många liknande fall. Faktum är att vårdresultaten faktiskt är bättre vid större enheter. Vid mindre enheter är riskerna för feldiagnos eller felbehandling större, helt enkelt för att övning ger färdighet. Det finns stordriftsfördelar som inte kan förnekas. Det är också nödvändigt med inträdeshinder bland aktörerna inom vården för att skydda patienterna.
Finlands sjukvårdssystem toppar rankingen i internationella jämförelser, när det gäller såväl kvalitet och resultat som jämlikhet. Toppresultatet har mycket att göra med hur sjukvården är organiserad. Att vården skulle bli mera jämlik eller bättre av privatisering eller införandet av fria vårdval är osannolikt. I stället är det förknippat med flera risker. De mest uppenbara är att det inte kommer att finnas några reella val i glesbygden. Det krävs ett stort patientunderlag för att privata aktörer ska ha något intresse av att etablera sig. Där privata aktörer etablerar sig, är det risk för att de inte tar sig an patienter med mångfasetterade sjukdomsbilder. De är olönsamma att vårda.
Fullständig konkurrens kommer aldrig att råda inom vården och det är en sektor som knappast blir bättre av att öppna för enstaka privata aktörer, utan resultaten blir faktiskt mera effektiva av offentligt ingripande. Där finns naturligtvis också förbättringsmån, men det är en helt annan historia.
