Det är dags att slå hål på en myt kring klimatet: via beskattningen går det verkligen att styra in samhällsekonomin på ett hållbart spår, utan att skapa samhällsklyftor eller offra exportindustrin.
Torsten Fagerholm, Affärsmagasinet Forum.
Läggs en groda i en kastrull med kallt vatten som sedan sakta värms upp så simmar kräket runt tills det kokar ihjäl, lyder en populär myt. Somliga betraktar felaktigt ekonomi, samt beskattning, som ett nollsummespel: vinner en aktör, så förlorar automatiskt en annan. I den förra skrönan underskattas individens initiativförmåga, i det senare fallet blundar man inför helheten.
År 2006 publicerades den uppmärksammade Sternrapporten, som i termer av reda pengar pekade på att det är möjligt, angeläget och lönsamt att bekämpa klimatförändringen. En global skatt på koldioxidutsläpp förblir dock politiskt dagdrömmeri. Klimatdiskussionen tappar ofta fokus och halkar in på identitetspolitik, värderingar och människosyn.
EU:s klimatambitioner stöter på intern patrull, och även i Finland har förespråkare av status quo, bilar och biffar rönt valframgång. Trots principiell enighet om att klimatet har ett pris – så bryts ständigt arm kring hur priset ska sättas och vem som ska betala.
Nyligen drog den 16-åriga svenska klimataktivisten Greta Thunberg vid ett tal inför EU-parlamentet en tankeväckande parallell: ”Notre-Dame kommer att byggas upp igen. Jag hoppas att dess grund är stadig. Jag hoppas att vår grund är ännu stadigare, men jag är rädd för att den inte är det.”
Visst råder stor osäkerhet beträffande hastigheten och de exakta effekterna av klimatförändringen, men allt tyder på att de är både omfattande och oåterkalleliga. Kalkylen kan inte reduceras till ett val mellan två olika alternativ, ty felaktiga beslut inte kan korrigeras i efterhand. Vid ekonomiska och tekniska brytningsskeden avgörs vinnarna på basis av snabb reaktionsförmåga. Att inta en ledarroll lönar sig i regel bättre än att klamra sig fast vid status quo.
Härom veckan föreslog jubileumsfonden Sitra en övergripande skattereform i mångmiljardklassen för att minska på utsläppen, främja hållbar utveckling, samt stärka sysselsättningen och ekonomin – utan att tumma på social rättvisa.
”Det enda sättet som Finland kan nå framgång är att klimatförändringen tas med som utgångspunkt i allt politiskt beslutsfattande – därför måste lösningen på klimatkrisen också vara i centrum för finanspolitiken”, noterade direktör Mari Pantsar.
Sitra beskriver hur vi stegvis kan flytta beskattningens tonvikt från arbete och företagsverksamhet till utsläpp och naturresurser – helt i linje med rekommendationer från Världsbanken, OECD och EU-kommissionen.
Detaljrika utsagor om klimat och framtid, till exempel en uppvärmning på 1,5 grad, är erkänt okänt territorium. Det centrala är varken decimal- eller årtal, det avgörande är däremot riktningen, alltså en meningsfull politisk ambitionsnivå.
Sydkorea har elegant lyckats sammanjämka den offentliga sektorn, företagsvärlden och konsumenter. Efterfrågan på klimatsmarta produkter och tjänster har ökat tack vare så kallade gröna kreditkort, som brukas av mer än 60 % av befolkningen. Köp av certifierade produkter belönas med krediter som kan lyftas som kontanter, alternativt användas för att kvittera elräkningar eller resor med kollektivtrafik.
Så bedrivs smart politik: utgå från medborgarens och konsumentens vardag. Statens uppgift är att via ekonomiska signaler göra det busenkelt – och lönsamt – för individen att fatta rätt beslut. Finland behöver en långsiktig och trovärdig klimatuppgörelse som sträcker sig bortom valperioder, samt överbygger axeln regering-opposition. Varje enskilt konsumtionsbeslut utgör ett litet ödesval. De kumulerade effekterna är minst lika avgörande som politiska val.
