Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.
”Handelskrig är bra, och lätta att vinna”. Denna suicidala vanföreställning är signerad Donald Trump.
Vill vi verkligen syna bluffen – och få reda på hur världen skulle se ut utan den liberala, rättsstats- och regelbaserade världsordningen inom handel, som mödosamt mejslats fram sedan 1944?
Företagsvärlden är som känt allergisk för osäkerhet. Investeringar, tillväxt och sysselsättning – och därmed välfärd – vänder på klacken inför politisk-juridisk nyckfullhet samt ekonomisk oförutsägbarhet.
I juli 1944 möttes representanter för 45 av de allierade länderna under andra världskriget i den lilla staden Bretton Woods i New Hampshire, USA. Målet var att staka ut ekonomiskt samarbete och garantera att 1930-talets djupa ekonomiska kris – med påföljande nationalism, extrema ideologier samt världskrig – inte skulle upprepas.
Ett av resultaten var ett förenklat och effektiviserat handelsutbyte. I årtionden monterade man gradvis ner handelshinder, tullar och andra regleringar, som i knutpatriotiskt syfte hade upprättats framför allt under mellankrigstiden, vilket hade begränsat internationella varu- och kapitalströmmar. Världshandelsorganisationen WTO upprättades officiellt 1995.
Insatsen leddes huvudsakligen av stora ekonomier med USA i spetsen. En viktig målsättning var att upprätta ett forum för lösning av handelstvister. På kuppen stärktes givetvis USA:s position som världens ekonomiska supermakt.
Samtliga amerikanska regimer har ansträngt sig för att upprätta och stärka globala handelsregler – både för egen vinning och för att skänka stabilitet och förutsägbarhet till världsekonomin. Trots alla brister har WTO länge utgjort ett forum där både rika samt fattiga länder, såväl demokratiska som odemokratiska regimer, tålmodigt har manglat fram spelregler samt löst handelstvister på civiliserat vis.
Men 2016 bytte Vita Huset kurs och inledde en exceptionell, konfrontativ handelspolitik. Trumpregimen vill kringgå WTO:s regler för konfliktlösning till förmån för unilaterala sanktioner och regelvidriga tariffer. Upprepade gånger har regimen slängt fram radikala planer på att kring 2020 helt lämna WTO och därmed dödförklara den högsta handelsdomstolen. Tanken är hårresande för traditionella republikaner.
Med bruk av sitt veto har Trump konsekvent vägrat utse domare till WTO:s överklagningsinstans, som har sista ordet inom världshandel. Sedan september återstår enbart tre domare utav sju. Den 10 december 2019, då mandaten hos två av de återstående domarna löper ut, är WTO inte längre beslutsfört inom tvistlösning.
Trots att 66 länder, inklusive stora handelsmakter såsom EU, Kina. Japan och Indien, i somras gjorde gemensamt upprop för att lösa dödläget har Trumpregimen slagit dövörat till.
Vi löper akut risk för en återgång för den starkes lag: Macht geht vor Recht. Ett opportunistiskt USA struntar i de gemensamma reglerna, drar sig ur frihandelsavtal såsom TTIP (med EU) och asiatiska Trans Pacific Partnership, samt sjabblar med multilaterala normer. Det är inte längre otänkbart med globala handelskrig som urartar.
I några år har världen tvingas lyssna till nationalistiska passioner med slagord som ”America first”, ”China first” eller ”Britain first”. En ond cirkel av ensidiga nationella aktioner kan snabbt rasera de internationella värdekedjorna. Hårdast drabbas små, exportberoende länder som Finland.
Har vi verkligen glömt att både EU och WTO – trots tillkortakommanden – i grunden utgör fredsprojekt? Glömskan kan stå vår civilisation dyrt.
