Kaj Arnö reflekterar över IT-trender ur
ingenjörens, ekonomens och användarens synvinkel.
Vid det här laget torde det stå allom klart: IT gör det enklare att använda information om oss mot oss. Det här gäller information vi själva mer eller mindre frivilligt lämnar ifrån oss, eller inte anser värd att skydda vare sig genom lag eller praktiska åtgärder.
De flesta känner sig ändå inte alltför oroade, och datasekretess har en låg prioritet även i Europa. ”Jag är en laglydig medborgare, utan något att dölja”. Fel tänkt! Även laglydiga medborgare har saker att dölja. Att dölja inte bara från inbrottstjuvar och kriminella, inte bara från reklammakare och storföretag, utan också från framtida myndighetsutövare, från vänner, föräldrar, syskon, barn och makar. Och detta på etiskt otadliga grunder, rentav så att Immanuel Kants kategoriska imperativ påbjuder hemlighållande framom öppenhet.
Alltid har det funnits legitima hemligheter. Aldrig har det varit klokt att berätta allt åt alla. Det nya nu i IT:ns tidevarv är att vi måste fundera dels på kanalerna som lösmynt sprider information om oss, dels på vilken information som behöver skydd.
SoMasokism. Den första och kanske viktigaste biten gäller själva inställningen till behovet av laga skydd för information. Att skattesmitare åker fast kan väl ingen opponera sig emot, de gör ju olagligheter och de skadar samhället genom att inte bära överenskommen del av skattebördan. Men fort råkar vi in i en gråzon där en majoritet går oskadd, medan en minoritet lider.
Lagra uppgifter om folks politiska hemvist, etniska tillhörighet, språkkunskaper, medicinska historia eller sexuella preferenser och vips har du en databas som möjliggör förtryck. Kanske du litar på dagens makthavare eller dagens hälsovårdsmyndigheter. Men även om sharia inte införs över en natt i Finland, har det skett olustiga saker även i Europa för sådär åttio år sedan. I Holland fanns ett register över judar, men det var ett analogt kartotek som de drabbade delvis lyckades förstöra.
Lägger någon idag rabarber på Facebooks databas är situationen en annan. Mycket mer brisant information än någonsin förr finns samlad, hos ett otal SoMe-företag. Den är enkel att tillgå, analysera och stjäla. Den är de facto utom samhällelig kontroll, i företag som är färdiga att säljas till högstbjudande. Kanske kommande ägare förtjänar bra på att sälja listor som segmenterar populationen enligt förföljelsekriterier? Nästan alla av oss hör till åtminstone någon form av minoritet.
Dick pics. Den breda majoriteten oroar sig dock inte för statliga övergrepp. Den brittiskfödde komikern John Oliver intervjuade nyss Edward Snowden, som i USA inte primärt ses som en frihetens förkämpe: ”Det är helt okej att staten kan läsa mina mejl, för jag har inget att dölja”. Men så kom Oliver på något värt att skydda: Dick pics. Snowden bekräftade att NSA-anställda tittar på bildbilagor till mejl, och bilder på avsändarens könsorgan är ingalunda exceptionella. Hur det nu föll sig var det här det enda de tillfrågade unisono upprörde sig över att staten kunde få tillgång till.
Den andra biten gäller medvetandet om vad man kan härleda ur Big Data, ur de spår som vi inte kan undgå att lämna efter oss.
Telefonen vet hela tiden var du är, och varje IT-kunnig familjemedlem eller kollega kan ur din iOS-telefon luska reda på precis var du varit under de senaste dagarna, vilket klockslag du kom dit och hur länge du dröjde där. Jag har själv prövat det på min egen telefon. Sådan kontroll mår ingen bra av att utöva, än mindre att bli utsatt för. Man kan fråga sig hur byte av arbetsplats, bostad eller partner ska gå till i framtiden, om man hela tiden spioneras på.
Också skenbart oskyldiga data kan i fel händer bli farliga. Ta fastighetsstyrningsdata. Mätningar av temperatur och luftfuktighet kan spara uppvärmningskostnader, men också förutspå bästa tillfället för inbrott, eller varför inte omvandlas i statistik över samlagsfrekvens och -tidpunkter. Det kan uppstå lite behov att förklara. Och skadan sker då själva misstanken uppstår – via IT som möjliggör att information om oss används mot oss.
Slutsatsen? Vi kan himla oss över vad andra råkar ut för. Själva har vi ju inget snedsprångskonto på Ashley Madison. Eller så kan vi inse helheten. Mycket är vunnet om den allmänna opinionen anser att det finns ett legitimt behov att skydda individen mot samhällets eller företagens övergrepp. Dessutom måste vi tyvärr också beakta att IT skapat nytt, onödigt arbete för oss: Mödan att tänka igenom vilka elektroniska spår vi ofrivilligt lämnar efter oss, inom betalningstrafik, telefonsamtal, fotografier och Internet of Things. Sopa igen dem så gott du kan, annars offras din frihet.
