Och nu då? Den första förskräckelsen efter coronautbrottet har lagt sig. Någon form av återgång till ett normalare liv har inletts. Med nollställd förväntningsnivå glädjer man sig åt tidigare självklarheter: att få gå på restaurang, att få träffa åtminstone en del människor och i lyckliga fall att få åka till sommarstugan – vilket i mitt fall förutsatte flyg och internationellt resande.
Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Gamla förskräckelser har under tiden inte försvunnit någonstans. Klimatförändringen knallar på: Tillfälliga inskränkningar i folks mobilitet är just tillfälliga. Enorma belopp öses på att utsatta branscher ska fortsätta att existera i möjligaste mån, i sin ursprungliga form. Coronakrisen verkar inte vara mycket till katalysator för strukturella förändringar, enligt mottot “när vi vi nu en gång ändrar på saker”.
Och så har vi de halvgamla förskräckelserna som coronautbrottet blottlägger och understryker. Hos oss i Europa handlar det om underbetalning av det som kommit att kallas systemrelevanta yrken. Vårdsektorn har vanvårdats av samhället. Samhälleliga uppgifter som är samhälleliga har vårdslöst delegerats till den privata sektorn, på ett sätt som gjort att kostnaderna skjutit i höjden och effektiviteten minskat. Adam Smiths osynliga hand har visat sig inte bara osynlig utan också fumlig, då den fått uppgifter den inte kan hantera.
USA har sina egna halvgamla förskräckelser av vilka rasismen blossat upp som kraftigast. Våra relativt sett mer jämlika samhällen i norra Europa är säkert inte heller problemfria. Och det förakt för människoliv som ådagaläggs i USA har säkert inte sina rötter enbart i att människor behandlas olika utgående från sin hudfärg, utan om i största allmänhet bristande ansvarstagande för samhällets svagare länkar. Makten cementeras av ett system som förstärker olikheterna i inkomst och förmögenhet, och så dövar man samvetet och polerar helgonglorian under välgörenhetens täckmantel.
Man blir vilsen med mindre. Vad göra? Och då menar jag: Vad kan och bör en individ göra? Eller kunde och borde? Vad är det goda livet? Vilka är goda förebilder? Vad är det riktigt man borde sträva efter?
Det var enklare förr. Skaffa dig en god utbildning! Samla erfarenheter via lärorika jobb! Res omkring, bilda dig i både teori och praktik, iaktta hur folk gör i andra kulturer, och lär dig!
Med andra ord: Det fanns ideal, som på en gång verkade bra för individen och uppbyggliga för samhället. En god ingenjör eller ekonom bygger upp företag som sysselsätter många anställda och skapar tillika välstånd i samhället. Win-win, heter det nuförtiden.
Riktigt lika rosigt är det inte längre. Hans Rosings optimism i all ära, men de profetior Romklubben siade om 1972 verkar börja besannas. Det finns inte nödvändigtvis några eviga plussummespel, lika litet som det finns evighetsmaskiner. Nu bygger samhällets beslutsfattande på en vadslagning som utgår ifrån att det helt säkert kläcks lösningar i framtiden. Mantrat i detta fall: Bra har det ju gått hittills, varför skulle det inte fortsätta.
Det nya i dag är att coronakrisen för oss alla åskådliggjort att “bra har det ju gått hittills” inte kommer med några garantier. Relativt bra gick det med svininfluensan, fågelinfluensan, aids och ebola. Med covid-19 går det inte så fasligt bra.
Vad jag efterlyser är nya ideal. Nya ideal för den växande generationen av Forum-läsare, av ingenjörer, av ekonomer. Hur ska de kunna bidra på ett hållbart sätt till en hållbar värld?
Nya ideal bygger rimligen på en blandning av gammal klokskap och nya insikter, som är anpassade till en ny verklighet. Åtminstone i Tyskland handlade den nya verkligheten fram till covid-19 om klimatinsikter. Det såg ut som om vi skulle få en grön förbundskansler.
Nu handlar den nya verkligheten i första hand om corona. Ska det utgå något bra ur pandemin, skulle det väl i så fall bygga på två insikter: Att det invanda plötsligt kan fråntas på obestämd framtid. Och att många av oss funnit sätt att odla ett gott liv, även med mindre resurser.
Jag påminner mig själv om att jag haft angenäma interaktioner både på nätet och i verkligheten, även efter coronautbrottet. Och intressanta arbetsuppgifter. Trevliga löp-, cykel- och paddelturer. Måste jag begära mera? Kanske inte just jag. Men vore jag nyvorden ingenjör, skulle jag nog famla i mörkret efter tydligare ideal här i livet.
