Nästa ekonomiska kris ligger närmare än du tror. Men vad du verkligen borde bekymra dig för är vad som följer. I dagens sociala, politiska och tekniska klimat kan en långvarig ekonomisk kris kombinerad med stigande inkomstklyftor mycket väl eskalera till en global väpnad konflikt.
Qian Liu är en ekonom som jobbar i Kina.
Den globala finanskrisen 2008–09 var nära att fälla regeringar och orsaka systemkollaps. Beslutsmakarna lyckades rädda den globala ekonomin från ruinens brant via massiv monetär stimulans, inklusive kvantitativa lättnader och räntor nära noll (eller negativa dito).
Symtomen eller sjukdomen. Att öka penningmängden är som att injicera adrenalin i ett stilla hjärta: det kan återuppliva patienten men gör inget för att bota själva sjukdomen. För att behandla en sjuk ekonomi krävs strukturella reformer inom allt från finans- och arbetsmarknaden till skattesystem, fertilitetsmönster och utbildningspolitik.
Trots löften har beslutsfattarna fullständigt misslyckats med att driva igenom sådana reformer. I stället har de varit fullt sysselsatta med politik. I länder som Italien och Tyskland tycks det gå mer tid åt till att bilda och hålla samman regeringar än att faktiskt regera. Exempelvis Grekland har förlitat sig på internationella lån för att hålla huvudet knappt ovanför ytan, i stället för att verkligen reformera pensionssystemet eller förbättra affärsmiljön.
Konstgjord andning. Bristen på strukturella reformer innebär att den oöverträffade överskottslikviditeten som centralbankerna injicerade i ekonomin inte allokerades till de mest effektiva syftena. I stället steg de globala tillgångspriserna till ännu högre nivåer än före 2008.
I USA är bostadspriserna nu 8 procent högre än vid toppen av fastighetsbubblan 2006, enligt data från fastighetswebbsajten Zillow. Det cykliskt justerade PE-talet (Shillers CAPE), som mäter huruvida börskurserna ligger inom ett rimligt område, är nu högre än både 2008 och början av den stora depressionen 1929.
Eftersom penningpolitiska åtstramningar avslöjar sårbarheter i realekonomin kommer sprickande tillgångsprisbubblor att utlösa en ytterligare ekonomisk kris. Den kan vara ännu svårare än den senaste, eftersom vi har byggt upp en tolerans för våra starkaste makroekonomiska läkemedel. Ett årtionde av regelbundna adrenalininjektioner i form av extremt låga räntor och okonventionell penningpolitik har kraftigt utarmat makten att stabilisera och stimulera ekonomin.
Fientliga attityder. Om historien ger en fingervisning kan följdverkningarna sträcka sig långt utöver ekonomin. Enligt Harvardprofessorn Benjamin Friedman har långvariga ekonomiska störningar också präglats av allmän avoghet mot minoriteter och andra länder – attityder som kan bidra till att underblåsa oro, terrorism eller rentav krig.
Under den stora depressionen 1930 undertecknade president Herbert Hoover tarifflagen Smoot-Hawley Act, avsedd att skydda amerikanska arbetare och jordbrukare från utländsk konkurrens. Under de följande fem åren krympte den globala handeln med två tredjedelar. Inom ett årtionde inleddes andra världskriget.
Säkerligen orsakades bägge världskrigen av en mängd faktorer. Men det finns anledning att tro att höga nivåer av ojämlikhet spelar en central roll när det gäller att sporra konflikter.
Enligt ekonomen Thomas Piketty följs stigande ojämlikhet ofta av stora kriser. Orsakssambandet har ännu inte bevisas med tanke på det en begränsad mängd data, men korrelationen kan inte avfärdas, särskilt eftersom förmögenhets- och inkomstskillnaderna ligger på historiskt höga nivåer.
Misslyckad politik. Detta är desto mer oroväckande med tanke på de flertal faktorer som ger näring åt social oro och diplomatiska spänningar: tekniska omvälvningar, en rekordartad migrationskris, ångest över globaliseringen, politisk polarisering och tilltagande nationalism. Samtliga är symtom på misslyckad politik och kan utlösa framtida kriser.
Väljarna har anledning att vara frustrerade, men populister som vinner stöd med sitt känsloladdade tilltal erbjuder obetänksamma lösningar som bara gör saken värre. Trots att världen är alltmer sammankopplad frångås multilateralism då länder – framför allt Donald Trumps USA – driver ensidig, isolationistisk politik. Samtidigt rasar ställföreträdande krig i Syrien och Jemen.
Mot denna bakgrund måste vi på allvar begrunda att nästa ekonomiska kris kan leda till en storskalig väpnad sammandrabbning. Statsvetaren Samuel Huntington menar att vi genom att överväga detta scenario kan undvika en dylik utveckling, eftersom tanke tvingar oss att vidta åtgärder. Nyckeln för beslutsfattare är att driva de strukturreformer som de länge har utlovat, samtidigt som man frångår anklagelser och motsättningar till förmån för en förnuftig och respektfull global dialog. Alternativet kan väl vara en global löpeld.
Copyright: Project Syndicate, 2018.
