Första veckoslutet i februari vallfärdade över åttatusen europeiska nördar till Bryssel, för att gemensamt begå Fosdem. Det är högst sannolikt världens största sammankomst för utvecklare av öppen mjukvara.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Givetvis är Fosdem en anledning för Europa att vara stolt. Vi är störst, vi är bäst, hit vill alla! För att visa upp senaste framsteg, för att lära sig senaste nytt, för att se och för att synas.
Men tänker man lite runt hörnet, blir det bums smolk i bägaren. På Fosdem rekryteras nördgräddan av de utomeuropeiska internetjättarna. Locktonerna kommer numera inte bara från Kalifornien, utan också från Kina. Intressanta jobb finns, och har du tillräckligt tydligt visat framfötterna med open source, ligger inträdesbiljetten som på ett litet fat.
Innan vi funderar på vad man borde göra åt saken, låt oss ta en liten titt på årets Fosdem ur en finländsk synvinkel.
Farfar till Linux. Veckoslutet i Bryssel inleddes med gemensam finländsk middag på den japanska restaurangen Kabuki, såsom traditionellt arrangerad av it-företagaren Otto Kekäläinen. Otto hade efter flera års försök lyckats få Nils Torvalds som dragplåster till middagen, något som gav upphov till en del smått roande formuleringar. ”På middag med skaparen av MySQL och MariaDB [alltså Michael ’Monty’ Widenius] och med skaparen av skaparen av Linux”. Nja, ”bara hälften”, menade Nicke, som å andra sidan drog skrattsalvor under presentationsrundan, då man skulle redogöra för sin roll inom öppen källkod. ”Mitt namn är Nils Torvalds, och min roll i skapandet av open source är i huvudsak sexuell”. En panoramabild av sällskapet sände Nils sedan till sonen Linus.
Lördagen och söndagen fortsatte med smockfulla föreläsningssalar, korridordiskussioner och informella träffar över mat och dryck. Under lördagen delade vi på MariaDB Foundation ett så kallat devroom med MySQL. Men vårt devroom hade 77 föreslagna föredrag och bara 13 möjliga sessioner, så vi fortsatte på söndagen utanför universitetsområdet. Att Université Libre de Bruxelles år ut och år in ställer upp, gratis och med frivillig arbetskraft, är i sig en beundransvärd presentation.
Det faktum att ”alla” med ett namn inom open source befinner sig i Europas huvudstad är man inte sen att dra nytta av, då det gäller den politiska kopplingen. Att Otto lyckades övertyga Nils att titta in på Fosdem på lördag kan förhoppningsvis leda någon vart; olika intressegrupper passar på att bjuda in till seminarier just före eller just efter Fosdem-veckoslutet.
Själv möttes jag med Openforum Europe, där aktörer med närhet till politiken träffar inkallade experter. Dessa experter är ibland utvecklare, ibland likt jag representanter för organisationer med syfte att främja öppen mjukvara eller öppen hårdvara.
Européer som nyttiga idioter? Och då är vi tillbaka vid smolket i bägaren. Vilken är drömmen för den ambitiösa Fosdem-nörden? Att få vara med och göra något stort inom öppen mjukvara! Nördar drivs av det legitima och ärofulla önskemålet att ha betydelse, av att skapa något som används av många människor.
De två vägarna att tillfredsställa den driften är att jobba för något stort bolag eller starta eget. Tyvärr är de riktigt stora aktörerna sällan europeiska. Och även om uppstartsföretagen lever och mår bra i Finland, definieras deras framgång ofta av att bli uppköpta – av samma gamla stora aktörer, som sällan betalar rikligt med skatt i Europa.
Vilket tar oss till det tyvärr endast i Bryssel populära EU-begreppet ”digital autonomi” (digital sovereignty): kan enskilda aktörer i Europa, typ stater och företag, utöva fullständig kontroll över sitt digitala öde? Eller har man ingått ett oåterkalleligt beroende av utomeuropeiska företag, såsom Amazon och Huawei?
Jag ringer härmed i alarmklockorna. De akademiska it-studierna i EU lever i en värld före molnet, och vi européer riskerar bli en bunt med nyttiga idioter. Ännu en tid framöver är våra ekonomier stora nog att leverera it-råvaran ”kunniga, högmotiverade nördar”. Men det ekonomiska värdet som denna resurs skapar, det landar på utomeuropeiska bankkonton.
Mitt förslag? Kära norska oljefonden! Ni i Norge kan ju it, och ni har pengar. Använd dem på att bli proffsiga ägare i stora it-bolag i EU. Jag är inte norrman, men jag tycker det vore ett norskt statsintresse att omges av blomstrande, framtidskompatibla grannländer.
