Comeback för hammaren och skäran?

Det är inte när stormakter föds som våldet når sin kulmen utan när de trötta drar sig tillbaka.

Denna observation gör historikern Niall Ferguson i sin radioföreläsning the Great Degeneration, som också utkom som bok 2013.

Vi har fått uppleva detta vid Europas gränser under de senaste årtiondena i Algeriet, i det nu forna Jugoslavien och i Syrien. Stormakter har gjort reträtt, lokala maktstrukturer har imploderat och våldet har följt. Enskilda konflikter är lätta att observera och göra nyheter om. Globala förskjutningar i maktbalansen över längre tidsperioder är betydligt svårare att greppa, det blir lätt enskilda punktnyheter utan sammanhang.

Lyckligtvis var supermakten Sovjetunionens kollaps efter Berlinmurens fall ur denna synpunkt relativt oblodig, trots att reträtten ledde till krig i Kaukasus och till en rad frusna konflikter. I Europa fann man en fredlig modell att leva med det forna gränsområdet.

Nu är det väst som verkar göra reträtt. Osäkerheten som förorsakas av ett krigstrött USA och ett Europa som tappat självförtroendet har brett ut sig sedan Bushs den yngres andra Irakkrig och finanskrisen. Nu talar vi inte bara om Trumps retorik och fyrverkerier på Twitter, utan också om Obamas passiva politik och EU:s allmänna handlingsförlamning.

Var nation för sig. Vi är nära vad statsvetaren och författaren Ian Bremmer kallat G-Zero. Det vill säga vi saknar garanter för en världsordning och i praktiken gränser och internationell rätt. Ryssland och Kina har skjutit fram ställningarna och mindre makter utmanar öppet världsordningen i sina egna regioner.

I USA:s och mer generellt västs fall är den mentala reträtten minst lika intressant som den militära. Om inte USA och den amerikanska drömmen kan lyftas fram som en modell värd att emulera – vad ska då en växande ung befolkning i Afrika, Latinamerika och Asien se upp till och fram emot? Det är lätt att räkna upp ideologier vi inte vill att ska stärkas, typ religiös extremism, men vad kan bilda stommen till en positiv eller åtminstone konstruktiv och fredlig modell?

Comeback. Svaret kan vara att hammaren och skäran får upprättelse. Denna gång dock i en kinesisk tappning. Jag upplevde detta personligen på en vandringsresa i Nepal. Hammaren och skäran vajade stolt på balkongen på hotellgårdar och butiksfönster längs vandringsleden genom Himalaya. Kommersen var livlig och den symbol jag sett som emblemet för ett förfallet Sovjet, tyranni och ett gigantiskt misslyckat samhällsförsök, står nu för framåtanda och optimism.

Nepal ligger mellan de två giganterna Kina och Indien. Man har historiskt varit skeptisk till främmande influenser och landet öppnade upp sig för resten av världen först på femtio­talet. Kampen om själar förblir hård och konkret. Historiskt ser man mot den stora grannen Indien som förebild, många blickar mot väst för utbildning och pengar, men ett snabbt växande Kina är allt mer tilltalande.

Den bästa propagandan är inte propaganda. Om Ryssland och lilla Nordkorea har stulit rubrikerna med sina militära tilltag, så har Kina mer lågmält – vid sidan om sin militära upprustning – systematiskt använt sin nya styrka för att bygga så kallad soft power, attraktionskraft. Landet kan ju visa fram en modell där man från att ha varit ett rent låg­inkomstland byggt välstånd för ett stort antal människor. Onkel Sam och frihetsgudinnan har fått skarp konkurrens av hammaren och skäran. Vem skulle ha trott det 1989 när Berlinmuren raserades, det kalla kriget upphörde och Sovjet föll på knockout?

Vid närmare eftertanke är det klart att Sovjet, kalla kriget och Berlinmuren för de flesta i världen är irrelevant historia. Man har upplevt Kinas uppgång, inte Sovjets stagnation. USA är föräldrarnas dröm. Huawei är dagens varumärke. Teknologi och ekonomi är nycklarna till välstånd, inte ideologiska tvistemål.

Looking for Mr. Marshall. Kina visar upp en modell som bygger på att utveckla samhället och att lokalt bygga välstånd kryddat med finansiering för infrastrukturprojekt med hög profil. Detta sker på bekostnad av demokrati, ett fungerande rättsväsende och mänskliga rättigheter. Hur relevanta känns de senare när vi talar om överlevnad? Det känns svårt att acceptera detta som vägen till framtiden. Men skådar vi ett realistiskt alternativ för en växande skara unga medmänniskor i syd?

Den amerikanska och i förlängningen västerländska drömmen bygger på att möjligheten att lyckas finns och fram för allt ges. Vi i väst verkar som samhällen sakna aptit för att fortsätta med de öppna gränser och de öppna armar som drömmen kräver. Något samlat initiativ à la Marshallhjälp, som skulle lyfta fram att vi är i samma båt, syns inte heller till. Vi koncentrerar oss på våra egna problem och snarare skär ned än bjuder till. Vi vill heller knappast att religiös extremism ska utgöra grundstenen för den unga växande befolkningen i syd. Kanske vi får finna oss i att hammaren och skäran gör comeback. Själv skulle jag hellre se att vi kavlar upp ärmarna. Det är dags. Berlinmuren har varit riven längre än den stod uppe. Pausen är definitivt slut. 

Stefan Björkman text & foto