Banker är i skottgluggen. Tidningar världen över jagar bankchefer och attitydundersökningar visar att hushållen känner minskat förtroende för sektorn.
Röstmaximerande politiker har snabbt funnit sig tillrätta. Ju mer bankkritik, desto bättre tenderar det att gå. I allt väsentligt bygger kritiken på missförstånd.
Banker är blodomloppet i ekonomin. De ställer upp med riskkapital till både hushåll och företag och för det tar de ut en marginal. Den varierar över tiden beroende på konkurrenssituation, riskvilja och regleringar. Enkelt är det inte. Däremot är det viktigt.
Ju starkare banker ett land har, desto bättre går det för ekonomin av den enkla anledningen att företag kan startas och investeringar finansieras.
I sin iver att vinna röster utmålar politiker från alla håll och kanter europeiska banker som skurkar. En bombmatta av regleringar rullas nu ut, något som får den direkta effekten att banker tvingas hålla mer kapital. Bankerna blir då mer restriktiva med lån, vilket framför allt kommer att gå ut över små företag.
En välfungerande företagsobligationsmarknad gör att de stora bolagen klarar sig bra även utan bankerna. Både hushåll och livbolag placerar gärna pengar i företagsobligationer. Därför är det lätt för de stora drakarna att få tag på kapital.
Värre är det för de små. De har inte access till obligationsmarknaden och är helt beroende av bankfinansiering. Och när banken stramar åt blir kapitalet inte bara dyrare – med högre räntor – utan också svårtillgängligt. Det gynnar ingen.
Hur har det blivit så här? Europeiska politiker hämtar näring från den amerikanska bankkrisen som kulminerade med Lehmans fall i september 2008. Efter år av excesser och omoraliskt beteende, med alltmer komplexa produkter och accelererande utlåning, blåstes bubblan i USA upp till gigantiska proportioner. Ett tag stod finanssektorn för två tredjedelar av alla vinster i det amerikanska näringslivet. Det var så klart ohållbart. Och när skattebetalarna sedan fick ta notan för räddningsaktionen är det knappast överraskande att bankföraktet steg. ’Bank-bashing’ blev en del av vardagen.
I Europa är situationen annorlunda. Våra banker har inte ägnat sig åt överdrivet risktagande på det sätt som skedde på andra sidan Atlanten. Det huvudsakliga problemet i Europa är att stater har lånat pengar som aldrig förr, något som bland annat fått priserna på grekiska och portugisiska statsobligationer på fall. Det har fällt en rad banker. Och när systemviktiga banker kollapsar får det spridningseffekter. Därför får vi alla betala för de eländiga statsfinanserna i södra Europa.
Det märkliga är att bankerna nu lastas för de politiska misstagen. Och än värre är att medicinen som skrivs ut motverkar sitt syfte. Det är nu Europa behöver billiga pengar, vilket är den primära anledningen till att den Europeiska centralbanken ECB sänkt räntan till 1 procent och att banker kan ta 3-åriga lån hos ECB till samma ränta. Problemet är att ökade bankregleringar och högre kapitalkrav väger tyngre och att den totala effekten blir åtstramande.
Ur ett politiskt perspektiv blir det därför dubbelfel. Först skuldsätter sig stater och försäkrar sig om att bankerna ställer upp och finansierar underskotten. När staterna inte kan betala tillbaka lånen lämpar de över skuldbördan på bankerna.
I allt väsentligt försöker Europas politiker att lösa en statsfinansiell kris genom att bestraffa den privata sektorn. Det är ett misstag. Och priset kommer att betalas av småföretagare.
Henrik Mitelman, Stockholm
